Våga verba för att fånga känslan

”Carlsson kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” För en tonåring var det märkligt nog. Och så fortsatte det när jag på gymnasiet läste August Strindbergs roman Hemsöborna. Det blev inte mindre underligt i dialogen:

– Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk kan säga sådant, som inte är; jag kan rakt åv inte förstå sådant, illparade Carlsson.

Illparade? Min svensklärare visste inte vad det betydde. I skolordlistan fanns inte skymten av verbet illpara. Långt senare snubblade jag över Svenska Akademiens ordbok som kunde berätta att innebörden var ’illistig’ och att första belägget på ordet var just från 1887 och Hemsöborna. Det beskrevs som en tillfällig bildning till adjektivet illparig som i sin tur var synonymt med illmarig.

Det var alltså August Strindberg som myntade ordet genom att förvandla ett adjektiv till ett verb. Illpara var inte bara typiskt för hans språkliga hantverkskonst. Det var också ett exempel på en av svenskans alla ordbildningsmöjligheter – bort med en ändelse och dit med en annan så uppstår något nytt. Med ett par enkla handgrepp kan vem som helst bli sin egen språkingenjör.

Att illpara var ett marigt ord för mig som började gymnasiet ett rågat århundrade efter utgivningen av Hemsöborna var inte heller underligt. Ändå satte sig ordet som en svångrem. Och när Carlsson för första gången yrde in i läsarnas värld var nog illpara begripligt för dom flesta.

August Strindberg var en verbekvilibrist. I hans berättande var verben nycklar till både tempo och överraskningar. Det var förstås inte unikt för just hans författarskap. Och i dag är det närmast obligatoriskt att predika verbens förträfflighet i olika typer av skrivhandböcker. Få lever dock som dom lär. Alldeles för ofta står substantiveringarna som spön i backen:

Vid återlämning av bilen ska städning ha genomförts.

Visst, tråkiga verb och substantiveringar kan höra till genren för den som behöver excellera i byråkratiska. Utan substantiveringar och med mer konkreta verb blir samma budskap snäppet livligare:

Städa bilen innan du lämnar tillbaka den.

Men alla verb är inte roliga. Göra, ha, finnas och verka är några exempel på tjänstvilliga verb som gör sitt jobb utan att ge texten lyster – och i exempelvis myndighetstexter kan just den torra sakligheten vara målet.

En journalist kan också ha snäva ramar. I en nyhetsartikel blir anföringsverben gärna berätta, säga, anse, mena, hävda eller påstå eftersom lekfullhet kan sticka ut på fel sätt.

I ett reportage eller andra typer av texter där skribenten kan sätta tonen är det däremot fritt fram att länsa smörgåsbordet av mer bildliga eller metaforiska anföringsverb: knorra, muttra, passa, stånka, sura, gäspa, le, missionera, fräsa, tråna, skälla, såga, rosa, ryta, jubla, dagdrömma, neka, flabba, mässa, kvittra, avfärda, surra, röja, nicka, minnas, tjuta, morra, eka, kontra, humma, bröla, sucka, blixtra, flina, håna, fräsa, avsnoppa, hylla, kovända, grymta, kuttra, gnälla, hoppas, dundra.

Den som verbfrossar bör förstås göra det med måtta. Få läsare vill ha hela smörgåsbordet på en och samma tallrik. Men genom att undvika slentrianverb försvinner också behovet av att försöka blåsa liv i texten med formuleringar som ”Jag visste att den där gymnasisten inte skulle begripa illpara, säger August Strindberg med ett skratt” (skriv hellre åtminstone ”skrattar August Strindberg” eller kanske ännu hellre gapflabbar, skrockar, hånskrattar, fnissar eller myser om det fångar känslan).

Avsluta inte heller en text med just avsluta: ”Det var jag som fintade bort gymnasisten med illpara, avslutar August Strindberg.” Låt i stället sista citatet stå för sig själv så att en slagkraftig formulering blir läsarens avsked från texten. Om det är oklart vem som talar går det att lösa på andra sätt: ”August Strindberg avslöjar till sist: ’Det var jag som fintade bort gymnasisten med illpara.’”

August Strindberg var alltså – som när adjektivet illparig blev verbet illpara – också en ordklassvrängare. Även detta är ett knep för den som småsuckar åt verbfloran i ordböckerna och vill driva upp tempot eller ge texten en doft av nymålat.

Här är det fantasin som sätter gränserna. Snickra ihop nya sammansättningar av gamla uttryck: musseltiga, hundskämmas, fotknölssåga, travhästljuga. Hitta adjektiv som suktar efter att bli verb: självständiga, förgräsliga, kolsvärta, dumdryga. Upptäck substantiv som längtar efter att få praktisera som verb: glädjeskutta, gungflya, liftköa, näktergala.

Alla uppfinningar kommer inte att gnistra och än mindre att fastna i språket. Men ett tillfälligt verb som känns genomskinligt och träffsäkert i sammanhanget har också sin plats i en text. Avstå däremot från att illpara mot läsaren – om det inte råkar vara själva poängen.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.