Steg ett: fånga läsaren

Håll inte inne med det viktiga. Det är grundregeln för den som vill att läsaren ska stanna kvar.

Text: Anna Antonsson

Skriver du i jobbet? Skriv det viktigaste först. I texten, i stycket, i meningen. Så, nu kan du sluta läsa. Bläddra vidare, det är okej.

Är du kvar? Då vill jag berätta om en bok som jag har läst. Det var en deckare, isländsk, riktigt ruskig. Den börjar med ett barnamord och slutar med … nej, det avslöjar jag inte. Det får man veta först i slutet. Så brukar det vara i deckare. Och här ska jag modifiera mitt råd: Om du är deckarförfattare är du undantagen från regeln att skriva det viktigaste, eller mest intressanta, allra först.

Men du är också nästan den enda. Alla som skriver brukstexter, texter som har ett praktiskt syfte, behöver känna till och – för det mesta – följa originalrådet. På språkkonsultiska kallas det för emfatisk disposition, men jag brukar slinta och säga empatisk disposition. Tänket blir detsamma: för att inleda texten med det som är viktigast för läsaren behöver man tänka sig in i hens situation, behov och känslor.

Det är svårt. Som skribenter har vi en förmåga att fastna i vårt eget perspektiv. Kanske ligger det något djupt mänskligt i det. Vi vill gärna förklara bakgrunden först, berätta hur det blev så här. Kanske finns det också något i oss som gärna vill spara det där spännande och viktiga till sist, som i en deckare. Och kanske tror vi att det ökar chansen för att läsaren ska hänga med till slutet.

Men det mesta tyder på att läsare inte fungerar så – om det nu inte handlar om skönlitteratur. Då kan upplösningen vara det som får oss att läsa färdigt, även en medioker berättelse. Handlar det däremot om jobbmejl, ett brev från kommunen, en kallelse från läkaren eller information från skolan, är vi mindre lojala.

Tänk dig att du kommer hem och är stressad och har fått ett brev som är viktigt men tråkigt och lite jobbigt. Du måste läsa och ta till dig informationen, och kanske agera. Skriva under och skicka in. Betala en avgift eller ringa och bekräfta något. Brevet innehåller massor av bakgrundsinformation som du redan känner till eller som inte är särskilt viktig för dig. Irritationen växer. Stressen ökar. Läsförståelsen sjunker som en sten.

För att vi ska hänga med i en så pass krävande text, och framför allt göra rätt, måste skribenten curla oss, leka textpsykolog, analysera situationen och fundera på vad som är allra viktigast ur vårt perspektiv. Och detta måste skrivas jättetydligt – först.

Men allt det där andra då, som skribenten också vill få fram? Bakgrund? Fakta? Lugn, det kommer. Om man har skrivit det viktigaste först – och därmed intresserat och engagerat läsaren – har man massor av tid och plats att fylla på med resten.

Punktlistor och fylliga mellanrubriker är bra knep för att locka läsarens blick. Lagom långa stycken med luft emellan underlättar också.

Det här kan låta självklart, men i mitt jobb som språkkonsult ser jag dagligen texter där skribenten har varit fast i sitt eget eller i organisationens perspektiv. Läsaren är bortglömd. Det brukar bli en aha-upplevelse när man vänder på steken. I texten som helhet, i varje nytt stycke och på meningsnivå. Exakt hur du ska göra varierar förstås med vilken typ av text du skriver, men principen är densamma.

Så här i slutet har jag ingen mordgåta att avslöja. Det jag ville säga stod allra först i texten. Kanske var det just därför du hängde med ända hit.

 

 

Tänk på detta om du vill bli läst

• I myndighetstexter inleds ofta meningar med hänvisningar till lagar och regler: ”Enligt 11 § språklagen …” Det är sällan det mest läsvänliga. Börja i stället med att tala om vad som gäller för läsaren nu, här, i den aktuella situationen. Exempel: ”Du som skriver på myndighet ska uttrycka dig vårdat, enkelt och begripligt. Det säger 11 § språklagen.”

•I informellare texter, som interna jobbmejl, kan du träna på att sammanfatta de viktigaste frågorna i en punktlista. Sedan kan du utveckla ditt resonemang med fakta och bakgrund.

•Texten som helhet behöver skrivas så att det viktigaste eller mest brådskande kommer först, även om resten av texten har en annan disposition, till exempel en kronologisk.