Spara på Versalerna

När det ska kännas stämningsfullt tar vissa gärna till versaler. Så här ser det ut när ett företag presenterar synen på verksamheten: ”All utveckling i det här företaget baseras på de Människor som Utvecklar och Utvecklas här. På deras unika Talanger, Visioner, Kunskap och Färdigheter att i Gränslös Samverkan möta framtiden i Harmoni.” Versaler är i det närmaste regel även på julkort: ”God Jul och Gott Nytt År!”

Huvudregeln är att versaler används i svenskan i inledningen av meningar och på egennamn. Men versaler förekommer även när skribenten vill framstå som artig eller högtidlig. Somliga tilltalar exempelvis läsaren med Du eller Ni.

Synen på vad som är fint varierar förstås. I nazistiska kretsar föredrar åtskilliga att skriva Rasen – ett skrivsätt som återspeglar ideologins fokus på det genetiska arvet. Avsändaren framstår troligen som en fanatiker. Men ibland kan det vara poängen med ett språkbruk som sticker ut. Internt är Rasen vördnadsfullt. Om meningsmotståndare skakar på huvudet är det kanske snarast en bonus.

Versaler kan alltså användas för att framhäva något som skribenten tycker är viktigt – även i sammanhang där stilen är formell och neutral. I avtalstext, till exempel, möter vi ofta varianter som Kunden, Bostadsrätten och Avtalet. Denna juridiska konvention visar att det inte handlar om vilket avtal som helst; Avtalet är just det avtal som behandlas i texten. Språkrådet avråder dock från det här bruket: ”Definitioner och tydlighet i syftningar kan åstadkommas på andra sätt.”

Gemensamt för dessa exempel är att användningen av versaler strider mot Språkrådets skrivregler. För den som inte är invigd i det här versalbruket riskerar det att förvirra i stället för att tydliggöra. Det betyder inte att versaler som signalerar högtidlighet eller artighet är bannlysta, men ett bruk som avviker från normen kan vara iögonfallande. Och om läsaren inte ser poängen med versalerna kan de motverka sitt syfte.

Långt in på 1600-talet var det i svenskan tradition att skriva substantiv med stor bokstav. Den inledande versalen lånades in från tyskan. Där skrevs nomina sacra – religiösa ord, som Gott, ’Gud’, Vater, ’fader’, och Geist, ’ande’ – versalt redan under medeltiden, ett bruk som i sin tur gick tillbaka på en grekisk tradition från 300-talet. Den stora bokstaven signalerade att ordet hade stor betydelse. Så småningom spred sig det här bruket och blev norm för alla substantiv. Samma konvention spred sig bland annat till svenskan och danskan.

Under 1600-talet började allt fler ifrågasätta den inledande versalen i svenskan. Motståndet var i första hand en politisk markering mot Tyskland och Danmark – som vid den här tiden var Sveriges motståndare i flera krig. Att skriva substantiv med små bokstäver symboliserade ett steg bort från danskt och tyskt inflytande.

Men det fanns fler argument.Stora bokstäver användes ofta som utsmyckningar och var därför utrymmeskrävande. Bruket av fler gemener gjorde det billigare att trycka böcker. Även förhållandet till kyrkan drogs in i debatten. Stora bokstäver borde vara reserverade för heliga ting för att skilja dem från världsliga ting.

Det senare var ett av de tyngsta argumenten i Jesper Swedbergs Schibboleth: Swenska Språketz Rycht och Richtighet från 1716. Trots versalerna i titeln förespråkade han en övergång till gemener – men med undantag för religiösa fenomen. Eftersom kristendomen hade en särställning skulle ”then stora Gudens stora och heliga namn” skrivas versalt: Gud. Att skriva världsliga substantiv gement var däremot ett tecken på ett ”lärdt och belefwat språk”.

Under 1800-talet börjar svenskan få mer enhetliga skrivregler. Då försvinner också den inledande versalen från substantiv. Namnet på den kristna guden skrivs dock än i dag Gud, eftersom det är ett egennamn. När det rör sig om substantiv som betecknar övernaturliga väsen i allmänhet används liten bokstav, som i en gud inom hinduismen.

Synen på versalen som fin och betydelsefull lever ändå kvar på vissa håll. Den som vill använda stora bokstäver i strid mot skrivreglerna bör vara medveten om att de kan tolkas på olika sätt. För somliga förmedlar skrivsätt som Du och Ni respekt och artighet. För andra framstår de som högtravande och distanserade. De kan också fungera som en påminnelse om forna tiders titelbruk – där i synnerhet Ni av många uppfattades som nedlåtande.

I vissa sammanhang kan dock textens känsloläge göra att versalen känns motiverad: ”Det var där jag mötte Kärleken.”

Använt med måtta kan greppet alltså vara effektivt. Men när det talas om ”att i Gränslös Samverkan möta framtiden i Harmoni” bidrar versalerna i stället till att höja floskelfaktorn.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.