Smala böcker som hittar sina läsare

Vi kallade det Betongpalatset.

Egentligen hette bygget Sparta, och uppfördes i slutet av 60-talet för det exploderande antalet studenter som flyttade till Lund. Statsminister Tage Erlander tog första spadtaget och hans efterträdare Olof Palme invigde. Sammelsuriet av studentbostäder och tentasalar, butiker och blekbelysta betongkorridorer utgör ett av de främsta exemplen i Sverige på den kortlivade arkitektoniska trend som kallas nybrutalism. Mysfaktorn var därefter.

Men för ett gäng rastlösa pojkar i mellan- och högstadieåldern var Sparta ett paradis i början av 80-talet. Där fanns en styrketräningssal och en bastu som var fria att använda. Pizzeria och välförsedd kiosk. En kompis hade till och med fixat nyckel till ett hotellrum där vi kunde kolla på tv när rummet var outhyrt. Bäst av allt: Olympen. En idrottshall som ofta stod tom och där vi utövade alla tänkbara sporter och lekar. 

Dessutom användes idrottshallen som konsertlokal, och dit kom en osannolikt lång rad av världens största artister från tidigt 1970-tal till en bit in på 1990-talet. Abba och Black Sabbath, The Clash och Frank Zappa, Tina Turner och Depeche Mode, Public Enemy och Patti Smith – alla ställde sig på den lilla, lilla scenen i den lilla, lilla staden Lund.

Vi kände naturligtvis till varenda bakdörr och visste hur man skulle smita undan från Bantar-Bengt, en flera hundra kilo tung kvällstidningskändis som var dörrvakt. Vi tog oss in på dussintals konserter med våra idoler, och lika många där vi knappt visste vem som skulle uppträda.

Klart att jag blev nyfiken när jag hörde talas om en bok med titeln Olympen. Artisterna • Publiken • Betongen. Hur en felbyggd handbollsarena blev ett tempel för glitter, boaormar och rock’n’roll.

PETTER LÖNEGÅRD, SOM driver en formgivningsbyrå, hjälpte för tio år sedan till att ta fram en utställning om popstaden Lund från 1970-talet till nutid. Det arbetet gav upphov till tankar på en bok i samma ämne. Men materialet kändes spretigt, och efter utställningen inte heller så nytt.

– Det var en kompis som väckte tanken: ”Varför gör ni inte en bok om Olympen istället? Ett enda ställe, en begränsad tid … det blir ju mycket enklare och roligare.”

Idén fick fäste och snart fick Sven Lindström frågan om att skriva bokens texter. Lindström är musikskribent och recenserade en lång rad av konserterna på Olympen för Sydsvenskan. Många andra besökte han som privatperson.

– Det gick ju inte att säga nej till. De där åren och de där konserterna, till exempel Tom Petty & The Heartbreakers och Mink DeVille, gjorde stort intryck på mig … de bidrog till att forma mitt yrkesliv. Och så har jag ju hört en massa osannolika stories genom åren.

Petter och Sven tänkte sig att boken skulle innehålla konsertbilder och information om artisterna, men också just ”stories” från publiken och de som arbetade runt konserterna. Det utkristalliserades snart två förutsättningar för att projektet skulle kunna genomföras.

– Boken bygger mycket på bilder och vi förstod att vi inte bara kunde luta oss mot publikens amatörbilder, säger Petter. Vi visste att Bilder i Syd, som sköter bildarkivet för Sydsvenskan, Kvällsposten och Arbetet, hade bilder från många konserter och bestämde oss för att göra ett stickprov på tio konserter som vi hade datum på. De hade bilder från allihopa, ofta negativ från fyra rullar film – och normalt hade bara en enda bild publicerats i tidningen. Så det fanns en enorm källa av foton som ingen någonsin hade sett.

– Den andra förutsättningen var att människor som hade gått på konserterna var intresserade av projektet. Och när vi började undersöka den saken var det som att vrida på en kran.

Med Facebooksidan ”Olympen – artisterna, publiken, betongen” som bas crowdfundade man pengar via Kickstarter, och kunskap och memorabilia från dem som mindes. Sven Lindström:

– Vanliga konsertbesökare hade sparat biljetter och affischer, musiknördar hjälpte oss att identifiera kompmusiker och förband. Och så då historierna: om allt från hur man smet in på konserterna till när man drack champagne med Bryan Ferry vid korvkiosken på Clemenstorget eller körde ut Lou Reed i en kundvagn till turnébussen.

Men alla minnen stämde inte. Mycket tid lades på att få ihop en korrekt och komplett konsertlista, och med den i handen kunde många historier avfärdas. Människors minnen är opålitliga, och muntligt traderade berättelser tenderar att bli bättre efter hand.

– Boken blev ett slags monument över folks ungdomstid, säger Petter Lönegård. De kunde säga: ”På den tiden hände det grejer i Lund, det kom världsartister varje vecka.” Det stämde ju inte riktigt … 1973 var det åtta konserter och 1984 var det 13. Och alla var inte världsartister. Men många minns det så.

När boken kom ut var flera hundra exemplar redan förbeställda, vilket snabbt gav boken ambassadörer: de nyblivna bokägarna pratade med vänner som de hade gått på Olympenkonserter med, och försäljningen rullade vidare.

– Säkert 90 procent av böckerna har köpts av människor som har egna minnen av konserterna, säger Petter Lönegård. Sedan har vi haft en viss försäljning till nördar som vill ha allt om svensk musikhistoria, och en del – framför allt hårdrockare – som vill ha allt där deras favoritband förekommer.

För att lyckas med den försäljningen tecknade Lönegård & Co ett distributionsavtal med Premium Publishing, ett förlag som är specialiserat på musikböcker och redan hade bra kundkontakter, liksom avtal med till exempel nätbokhandeln.

– De lade sig inte i bokproduktionen alls. Men vi fick ett antal värdefulla råd. Framför allt att vi skulle ha en hel del text i boken. Från början tänkte vi göra en ren fotobok, men Premium sa att många bara bläddrar då – utan att köpa.

I dag har de två upplagorna sålt slut och genererat ett antal sidoprojekt längs vägen: konsertaffischer som Bilder i Syd sålt, väggkalendrar, vykort, en utställning och ett antal föredrag. Petter Lönegård:

– Många har velat prata med oss om andra liknande nischade fackboksprojekt, och en av de första frågorna är nästan alltid: Vilket förlag ska jag vända mig till? Mitt svar är nästan alltid: Inget. Samarbeta gärna med ett förlag kring distribution, eller med specialister som hanterar arbetsuppgifter där du saknar kompetens. Men om du själv har kontakt med de tilltänkta läsarna behöver du inte ett traditionellt förlagsavtal i dag, det leder bara till att förlaget tar merparten av pengarna och ofta vill anpassa innehållet för en bredare publik.

VI HAR ALLA våra minnen, hemtrakter och intressen som vi delar med andra. Ibland delar vi dem med många. Sommarens Håkan Hellström-konserter på Ullevi drog närmare en kvarts miljon människor och de allra flesta älskade att vara där. Säkert skulle många av dem vilja ha en bok med Håkan själv, publik- och backstagebilder från Ullevi, intervjuer med gästartister och kringpersonal … Jag utgår nästan från att en sådan bok är på väg.

Å andra sidan: den typen av bilder och intervjuer kunde alla ta del av i vanliga medier kring konserthelgerna. Ofta blir intresset större och starkare ju smalare och ju mer oskrivet ett ämne är – även om antalet tänkbara läsare krymper. 3,5-kilosboken I motocrosslegenders spår kostar 1 200 kronor och har sålt i 600 exemplar; en liknande fotbollsbok är svårare att tänka sig. En allmän guidebok om Sverige har många potentiella köpare; det lilla förlaget Fort & Bunkers bok Hemliga utflykter, med ”nästan 1 000 spännande militärhistoriska besöksmål i Sverige”, har betydligt färre, men de som är intresserade lär vara betydligt mer intresserade.

Exakt var läsarna finns, och vilka de är, skiljer sig naturligtvis från bok till bok.

EN SOM INTE har valt den enkla vägen är fotografen och filmaren Nils Bergendal. Jag gjorde en reportageresa med honom till New York för ett halvt liv sedan och har knappt träffat honom sedan dess. Men redan då var han väldigt intresserad av fotografins alla uttryck och metoder – i New York gjorde vi ett reportage om en flock framgångsrika paparazzi på hänsynslös jakt efter stadens världskändisar. Senare har Nils arbetat med bland annat musikvideo, installationskonst och dokumentärfilm. Och nu har han gjort en bok om kameror, och om den pensionerade kamerareparatören Christer Andersson i Malmö.

Att jag som journalist hade jobbat med Nils – och ett antal andra fotografer som behandlat sina kameror med samma kärlek som om det vore deras nyfödda barn – gjorde att även detta bokprojekt väckte mitt intresse.

Idén kom till Nils Bergendal när han lämnade in en egen kamera för reparation för nästan tio år sedan, och såg en ocean av kasserade apparater och lösa delar bakom Christer Andersson. När Nils skulle hämta ut sin kamera frågade han varför Christer hade sparat på allt det där metall- och plastskrotet.

– Det visade sig att det var Krilles reservdelslager. Han sa att det ofta var omöjligt att få tag på delar till modeller som inte tillverkades längre, så han hade sparat trasiga kameror och lösa delar ända sedan 1950-talet.

– Jag kände direkt att ”det här måste jag göra något av”. Kameror bär på så mycket både privat och teknologisk historia. Jag har själv hållit i olika kameror nästan hela mitt yrkesliv utan att på ett djupare plan förstå hur de funkar. De har gått från helmekaniska, till delvis elektroniska, till heldigitala och vidare in i våra smartphones – och längs vägen har förutsättningarna för mitt skrå totalförändrats. Plötsligt blev alla ”fotografer”, vilket gjorde mitt jobb som frilansfotograf både tråkigare och svårare att försörja sig på. Det uppstod ett slags bildinflation. Men att göra en bok kändes som något beständigt.

Boken var under flera år bara en idé i Nils bakhuvud. Tills Christer, som närmade sig 80, meddelade att han skulle stänga verkstan och slänga allt som inte gick att sälja. Nils bestämde sig för att ta hem kamerorna och reservdelarna.

– Projektet var också tänkt som en hommage till Krille och andra som faktiskt fortfarande kan laga saker. Jag kände att det var dags, om Krille skulle få uppleva en färdig bok. Dessutom undrade min fru varför jag hade fraktat in ett stort skrotlager i vårt hus.

Tre år senare var boken klar. Den består framför allt av Nils Bergendals bilder på olika kameramodeller och reservdelar, kompletterat med korta tekniska specifikationer och Christer Anderssons lakoniska kommentarer om de olika kamerornas förtjänster och nackdelar ur en reparatörs synvinkel (själv har Andersson aldrig fotograferat).

Nils insåg att slutresultatet skulle intressera en smal krets av kameranördar och konstboksintresserade. Samtidigt hade de flesta kameramodellerna sålts globalt. Åtgärd: han lät översätta texterna till engelska och crowdfundade också projektet på engelska genom Kickstarter.

– På något sätt hittade den där kampanjen fram till en publik. Jag fick ganska snabbt 200 beställningar, från 27 olika länder. Jag fick också pengar från några mindre fonder som jag sökte och sedan boken kom ut förra året har jag fått efterhandsstöd från Kulturrådet, vilket bland annat innebär att boken distribuerats till landets alla kommunbibliotek.

Någon marknadsföring har han knappt gjort men boken har ändå uppmärksammats punktvis. Dagens Nyheter överraskade med en recension på ett helt uppslag, som snabbt gav försäljning i internetbokhandeln trots att recensenten var ganska skeptisk. En positiv bloggrecension från USA gav nya utlandsbeställningar. Och tidningen Fotosidan har publicerat ett kameravrak per nummer.

Sammantaget är intäkterna hittills något större än de faktiska kostnaderna för tryck, porto, översättning och annat. Men timlönen för Nils själv är ensiffrig – han har riggat crowdfunding, tagit bilderna, skrivit merparten av texten, formgivit (efter att ha lärt sig Indesign från grunden), valt papper, övervakat tryckningen på plats, övervakat bokbindningen på en annan plats, ordnat releasefest, skickat böcker till köpare …

– Jag har gjorde det här av egen nyfikenhet och för att roa mig själv. Att andra också intresserar och engagerar sig känns som en ren bonus.

DEN VANLIGASTE SORTENS nischade fackböcker handlar om föreningar, i synnerhet idrottsföreningar. En fotbollsklubb fyller kanske 100 år, och då vill både ledningen och supportrarna manifestera klubbens historia och framgångar. 

Det ges ut mängder av sådana här böcker varje år, mer eller mindre ambitiösa, om storklubbar och småföreningar, förlagsutgivna eller egenproducerade. Marknaden är stor: miljontals svenskar har spelat i föreningar eller suttit på läktaren. Som allmänt idrottsintresserad bläddrar jag gärna i sådana böcker, men läsa hela eller köpa … nej, det kräver något extra.

I mitt fall: att jag spelade barn- och ungdomshandboll 12 år i Lugi.

Tomas Östlund – som gjort Lugiboken Det vinröda trädet – säger till mig att han också spelade handboll i Lugi, några årskullar ovanför mig. Och att hans bokprojekt startade med att hans årskull planerade att samlas till en återträff samma år som de fyllde 50. Tomas bestämde sig för att i förväg ringa runt och fråga vad som hade hänt i lagkamraternas liv sedan ungdomen, och bad samtidigt om fotografier från handbollstiden. Sedan lät han trycka en enkel bok i några dussin exemplar som han sände ut tillsammans med inbjudan till träffen. Innehållet väckte minnen och startade samtal när gänget väl träffades.

– Jag skickade ett exemplar till klubbledningen också, som tyckte att det var en fantastisk grej. Samtidigt insåg de att klubben kunde ta bättre hand om dem som lämnat föreningen och kanske också Lund, men fortfarande hade Lugi nära hjärtat.

Tomas Östlund bor och arbetar i New York sedan 2003, och hade noterat hur duktiga både skolor och arbetsplatser i USA var på att driva en aktiv alumniverksamhet och arrangera homecomings. För den enskilde fungerar verksamheten som ett nätverk och en social träffpunkt, medan skolorna skapar ett slags kollektivt minne och en grogrund för donatorer och ambassadörer.

– De där tankarna ledde till att vi startade en Facebookgrupp, Vinröda vänner, för alla som spelat eller engagerat sig i Lugi. Samtidigt tog vi in e-postadresser och började med återvändarkvällar två kvällar om året i samband med A-lagsmatcher.

I Facebookgruppen lade Tomas ut gamla bilder från turneringar, träningsläger och läktare, tillsammans med texter om bilderna och Lugis och handbollens utveckling.

– Ju mer jag delade med mig av, desto mer fick jag tillbaka. Folk berättade historier och hittade gamla pärmar och tidningsurklipp. En dag träffade jag Jan Wifstrand, som är en stor Lugientusiast men även tidigare chefredaktör på Sydsvenskan och Dagens Nyheter. Han sa: ”Du måste göra en bok av det här.”

– Jag hade aldrig gjort en bok och jag skriver som en utlandssvensk. Men jag hade ett fritt jobb, och tillräckligt god ekonomi för att ta mig an projektet. Jag hade märkt i Facebookgruppen vad folk blev engagerade av, och tänkte att en bok skulle vara bra för att få även kommuner och sponsorer – och klubbledningen, som ju förändras över tid – att förstå vad Lugi står för, var klubben kommer ifrån och vart den är på väg.

Tomas ville inte i första hand fokusera på A-lagets framgångar utan snarare på den fostrande och gemensamhetsskapande barn- och ungdomsverksamheten, en av de största i handbollsvärlden. På så sätt kunde boken också bli mer lockande för den stora majoritet handbollsbarn som aldrig blev elitspelare.

På sidan 256 hittar jag således mig själv på en bild som jag aldrig har sett. 12 år gammal rusar jag in på planen efter Lugis seger i SM-semifinalen mot Drott, med en cykeltuta i högernäven och en Lugikeps som jag inte minns att jag någonsin har ägt på huvudet.

– Det är så de flesta tar till sig en sådan här bok, säger Tomas Östlund. Man letar efter sig själv och folk man känner, och sedan fördjupar man sig här och där utifrån intresse. Boken blev över 400 sidor, nästan 500 i andra upplagan, eftersom jag ville ge valuta för pengarna och få med stora delar av det bildmaterial som jag har hittat hos klubben och privatpersoner, och i tidningsarkiven – som i stor utsträckning är digitalt sökbara i dag.

– Boken har varit ett sätt för mig att betala tillbaka till Lugi. Men den här resan har också varit väldigt rolig. Alla nya och gamla bekanta jag mött längs vägen, allt jag lärt mig om Lugi och handbollens historia och allt jag lärt mig om att göra en bok, från researchmöjligheter via Indesign till pappersval.

Jag frågar Tomas om han tror att han kommer att genomföra fler bokprojekt.

– Jag kommer från finansvärlden, så jag tänker automatiskt: ”Kan jag tillföra ett värde?” Finns det böcker som inte är gjorda eller som just jag är bäst lämpad att göra?

– Jag har till exempel haft tillgång till ett unikt material om Hilma af Klint, målaren som har fått ett sådant uppsving på senare år. Men det är så många kunniga människor som har skrivit om henne, så den informationen gav jag vidare. 

Istället funderar han på en riktigt smal bok, om Arilds Tennisklubb. Den skånska sommarorten har omkring 750 invånare och majoriteten är trots allt ointresserade av tennis.

– Det är klart, det är lite ont om information, boken skulle bli tunnare än den om Lugi. Men jag sitter i styrelsen och bor i Arild när jag är i Sverige, så det ligger nära till hands. Och det finns absolut en historia att berätta.

Denna text publicerades först i Skriva, Sveriges enda pappersmagasin och heltäckande sajt om skrivande. Vill du testa Skriva hittar du ett bra erbjudande här.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.