Sju steg till texter som inte sticker ut

Den språkform är bäst som märks minst. Så ­brukade Bertil Molde – en av 1900-talets mest tongivande språkvårdare och mångårig chef för Svenska språknämnden – reso­nera i sina rekommendationer. I en artikel i boken Språk i Norden 1979 kallade han ­”anpassningen till mottagaren” för en ”över­ordnad huvudprincip”.
Det här var inte revolutionerande i sig. I stället utvecklade han principer som utmejslats av generationer av svenska språkvårdare sedan slutet av 1800-talet och som i sin tur har ärvts och omformulerats av andra efter honom.
Idealen för den offentliga svenskan – det språk som till exempel används i medierna och av myndigheter – fångas ofta i begreppen ändamålsenlighetsprincipen och den funktionella normen. I praktiken innebär det att ett språkbruk som fungerar i kommunikationen och inte skapar onödiga svårigheter också är ett lämpligt språkbruk. Det var enligt Bertil Molde dessutom viktigt att språkvårdens rekommendationer var baserade ”på en stabil vetenskaplig grund, inte på allmänt tyckande”.

För den som vill skriva utan att märkas listade han sju principer för språkvården – och därmed också för den offentliga svenskan:

1. Maximal förståelighet. Varje text bör vara utformad så att den är begriplig för alla mottagare.

2. Störningsfrihet. En skribent som fokuserar på textens budskap bör undvika ett språkbruk som i stället får läsaren att fokusera på språket i sig.

3. Hänsyn till språksystemet. Språkformer som smälter in i svenskans system är bättre än former som bryter mot det. Det är ett argument för att exempelvis förorda den anpassade stavningen dejt i stället för den engelska stavningen date.

4. Hänsyn till det faktiska, allmänt godtagna språkbruket. Etablerade former bör betraktas som korrekta. Det finns alltså inget skäl för att till exempel döma ut konstruktioner som till de som.

5. Tolerans. På samma sätt som en ­skribent kan sträva efter störningsfria texter bör läsare sträva efter att vara toleranta mot andras språkbruk. Läsare bör också vara medvetna om att olika former (som innan påsk och före påsk) kan vara korrekta och därför bör accepteras.

6. Rationalitet eller effektivitet. Texter ska inte göras krångligare än nödvändigt men heller inte förenklas till den grad att viktiga delar av innehållet går förlorade. I praktiken är detta ett skäl till att avråda från vanliga språkliga skrytfenor som ­problematik i stället för problem och målsättning i stället för mål.

7. Ekonomi. Ett kort och koncist språkbruk är effektivt både för skribenten och ­läsaren. Men samtidigt får inte avsändaren glömma bort hänsynen till mot­tagaren. För en skribent kan det exempelvis vara ekonomiskt att använda förkortningar – men om det rör sig om förkortningar som läsaren måste dechiffrera är det inte ekonomiskt.

Dessutom nämnde Bertil Molde ytter­ligare två faktorer som var bra att ha i åtanke. Han ansåg för det första att språkvården skulle motverka försök till monopolisering av språket. Bara för att ett ord användes i en viss betydelse i fackspråket fanns det inga hinder för att det skulle användas på ett annat sätt i allmän­språket. Effekt, massa och energi är i vissa sammanhang tydligt definierade termer – men i allmänspråket är betydelserna bredare och det måste tolereras. Hans andra uppmaning var att inte låta språket kidnappas av standardiserings­ivrare. Visst fanns det fördelar med ett enhetligt språkbruk. Det fick dock inte gå så långt att standardiseringen hotade språkets mångfald.

För den som skriver för en bred publik är Bertil Moldes sju principer än i dag goda tumregler. Men han var noga med att understryka att råden gällde den offentliga svenskan. För det privata brevet, för det skönlitterära skrivandet, för den personliga krönikan eller för chattandet och messandet har råden mindre relevans.
En skribent kan också medvetet bryta mot normer för att försöka etablera och nöta in ett visst språkbruk eller för att normbrottet står över andra principer. Den som vill bidra till att adjektivböjning med -a uppfattas som könsneutral kan skriva den glada mannen, den som strävar efter att försvenska lånord kan stava jos i stället för juice och den som anser att språkvårdens historiska motstånd mot s-plural var obefogat kan välja containers i stället för containrar.
Alla avsteg från normen kan sticka ut och göra så att mottagaren tänker mer på språkbruket än på budskapet. Men för en skribent som har andra ärenden än det rent innehållsliga kan normbrotten vara lika motiverade som språket som märks minst.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.