Satser kan staplas rätt – och fel

I ett av Språktidningens allra första nummer publicerade vi en artikel om tidningarnas korrekturavdelningars tynande tillvaro. Lars Ryding, Svenska Dagbladets dåvarande kvalitetsredaktör, uttalade sig om arbetet med att försöka förebygga fel:

”Det handlar om att hitta strukturella orsaker till korrekturfelen, vi behöver på olika sätt skärpa våra rutiner.”

Lars Rydings yttrande, eller snarare vårt sätt att återge det, gav emellertid upphov till ett läsarbrev. Brevskrivaren berättade att han hade lärt sig att två huvudsatser på rad på det här sättet, utan något och eller men emellan, är exempel på satsradning. Och det betraktades som fel.

Ja, där hade ju brevskrivaren rätt – eller fel – beroende på hur man ser på saken. Han hade rätt i att så kallad satsradning har betraktats som fel, bland annat av många svensklärare. De många svensklärarna har kanske också haft rätt. Men också fel.

I Språkrådets Svenska skrivregler står att satsradning är ”korrekt så länge den andra huvudsatsen på något sätt förklarar, preciserar eller modifierar den första.” Och vid satsradning ska komma sättas ut. Ett par exempel:

”Han kom, han såg, han segrade.”
”Hon hade läst boken i ett svep, det brukade hon inte göra.”

Men i andra fall, när den andra huvudsatsen inte direkt har att göra med den första, menar Svenska skrivregler att satsradning är fel. Man ska till exempel inte skriva ”Projektet blir dyrt, det startar i vår.”

Satsradning är alltså inte generellt bannlyst. Men gränsen mellan de accepterade och de felaktiga satsradningarna är allt annat än glasklar. I skönlitteratur är satsradning till exempel ett vanligt, effektivt och medvetet stilgrepp. Där går det under det tjusigare namnet asyndes.

August Strindberg, Selma Lagerlöf och många andra upphöjda författare staplar huvudsatser på varandra så det står härliga till – med endast ett komma emellan. Det höjer tempot i texten; läsaren får inget andrum förrän vid den avslutande punkten. Så här satsradar författaren P.O. Enquist:

”Han frågar några år senare (eventuellt i september 1939) om detta ändå inte blev fallet, det förnekas, han är alls ej skadad av den sinnessjukes utstrålning.”

Philippe Collberg, språkforskare vid Lunds universitet, har studerat satsradning hos svenska gymnasieelever. Han konstaterar bland annat att eleverna ofta använder satsradning för att skapa en komplex mening av två huvudsatser. Den andra huvudsatsen kan till exempel vara underordnad och utveckla den första. Ett exempel:

”Begrepp i spelens värld kan jag inte ens gå in på, dessa begrepp är så obskyra och specifika att det krävs omfattande förklaringar.”

Eller så kan den andra satsen vara samordnad och utgöra en fortsättning på den första:

”Jag bryr mig inte om vad du käkar, det viktiga för mig är att du mår bra och har det bra.”

Här framstår satsradningen snarast som ett medvetet och stilistiskt grepp på samma sätt som hos författarna.

Men på andra håll har Philippe Collberg noterat satsradningar som både formellt och funktionellt blir ett språkriktighetsproblem, till exempel när de blir väldigt långa och saknar kommatecken, och kanske består av flera samordnade satser:

”Ifall man har haft ett par kalsonger i fyra långa år och de börjar bli lite trasiga och inte gör jobbet de ska så behövs en förändring då köper man ett par nya och det är ju en bra förändring.”

Philippe Collberg tycker att fenomenet med satsradningar – medvetna eller ej – bör tas upp till diskussion i klassrummen. Det finns ju en mängd sätt att uttrycka relationer mellan satser som är värda att begrunda, och som kan utveckla elevernas skrivande.

Forskare har ofta sett satsradningar som ett sätt att härma talspråk i skrift. De förekommer också flitigt när skribenten vill återge dialog, till exempel efter pratminus i tidningar. Det är ju så vi talar. I korta meningar efter varandra i snabbt tempo. Men för läsarnas skull kan det ändå vara idé att ibland dra ner på taltempot med punkt och stor bokstav.

Eller som vår egen språkgranskare svarade angående Lars Rydings yttrande i Språktidningen:

”Det riktigt eleganta och obestridligt korrekta skulle i detta fall vara att använda semikolon. Det hade på ett bättre sätt än en punkt eller kommatecknet markerat att resonemanget i de två satserna hänger samman. Ett tankstreck skulle eventuellt kunna vara en lösning: det speglar att påståendet följs av en reflektion – en tillagd tanke.”

Maria Arnstad är redaktör på Språktidningen.