Rätta rutten för korrläsaren

En text gör alltid en resa, kortare eller längre. Men det är inte alltid bara skribenten som leder den framåt. Rutten är beroende av i vilket sammanhang och syfte som texten blir till. Är det en bok? En artikel? En dagboksanteckning? Om texten ska publiceras av en uppdragsgivare, brukar den vandra mellan olika händer och granskas av olika ögon. Ett av de sista stegen på resan är då korrekturläsningen.

Idén med korrekturläsning är att läsa texten för att hitta fel – och rätta dem. Men var korrekturläsningen börjar och slutar är minst sagt flytande. Det finns dock några kärnuppgifter. När texten når till ”korr” förmodas den vara någorlunda färdig när det gäller sådant som innehåll, struktur, fakta, ordval, grammatik och stil. Författaren och redaktören (med flera) har i bästa fall gått igenom texten i omgångar. Korrekturläsarens jobb är alltså beroende av hur mycket omsorg som har lagts på texten i de föregående stegen på resan.

Ibland beskrivs korrekturläsningen som en ytlig finputs av texten, precis innan den ska publiceras. ”Målet […] är att göra texten språkligt korrekt och konsekvent. Inte mer än så”, skriver Sara Rösare och Anki Mattsson i Uppdrag textgranskning.

Inte desto mindre kräver korrekturläsningen stort tålamod, koncentration, detaljseende och en språkkänsla utöver det vanliga. Korrekturläsaren bör också vara medveten om vilka språknormer som gäller för just den text som hen ska jobba med. En facktext ställer helt andra krav än en skönlitterär text i fråga om kreativitet och språkriktighet. En verktygslåda laddad med normkällor, som Svenska Akademiens språkböcker, andra ordböcker, Språkrådets Svenska skrivregler med flera, är nödvändigt. Uppdragsgivaren kan också ha en intern lista med språkregler som måste följas. Vid minsta osäkerhet är det bättre att kolla upp än att chansa!

Antingen får man korrekturläsa texten i manusform – ofta i Word eller på papper – eller när den är ”satt”, det vill säga formgiven i till exempel ett layoutprogram.

Om korrekturet kommer på papper är det praktiskt att lära sig de korrekturtecken som är standard bland korrekturläsare. Med ett lokaliseringstecken markerar man då felet i texten, upprepar tecknet i marginalen och gör ett åtgärdstecken för att visa hur felet ska rättas. Det här kan du till exempel läsa mer om i Svenska skrivregler.

Oavsett format och arbetssätt förväntas korrekturläsaren spåra upp stavfel (som ungdommar i stället för ungdomar), inkonsekvenser, (Kanada med K på ett ställe, med C på ett annat), syftningsfel (han drack upp kaffekoppen), felaktiga särskrivningar etcetera.

Om texten är layoutad är det korrekturläsarens uppgift att se till att avstavningarna är korrekta och att spalterna är snyggt satta. Det sista ordet i ett stycke bör till exempel inte vara det enda ordet högst upp i nästa spalt, en så kallad ensamrad.

För en van läsare kan det fresta på att läsa ”bokstav för bokstav” i det lägre lästempo som korrläsningen kräver. Läsning av en längre text kan kännas överväldigande.

Mitt bästa tips är då att du koncentrerar dig på en sak i taget. Börja gärna med att läsa rubriker – de största först, därefter mellanrubriker och så vidare. Det är vanligt att just rubriker blir fel, vilket dels har att göra med att de ofta sätts sent, när deadline närmar sig och stressen ökar, dels med att hjärnan tolkar ord i större format mer utifrån vad det borde stå än vad som faktiskt står. När vi kopplar på vår ”automatiska”, snabba läsning fyller vi omedvetet i saknade bokstäver, eftersom betydelsen ändå framgår. Det gäller all läsning, men med stor text är det – enligt min erfarenhet – särskilt vanligt.

Finns bildtexter i dokumentet? Sådana tillkommer också ofta sent i processen och kan därför bli lite hafsigt skrivna. I bildtexterna förekommer många gånger person- och platsnamn, vilka bör ses över noga. En Lindqvist blir lätt en Lindkvist, Reykjavik blir Rejkavik och så vidare. Granska alla namn och checka av mot namnen i brödtexten (om de finns där), eller mot någon pålitlig källa.

Nu kan det vara dags att ta sig an brödtexten. Här kan du välja att koncentrera dig på vissa uttryck som bör skrivas konsekvent, men som kanske blandas. Bestäm om det ska stå i dag eller idag, överhuvudtaget eller över huvud taget, lite grann eller litegrann … Gör gärna en lista med de föredragna alternativen att ha till hands under arbetets gång.

Stega dig sedan igenom resten av texten, men tänk på att ta många pauser!

Med korrekturläsning är det bara en sak som är säker: hur många fel du än hittar, kommer det att finnas korrfel kvar. Ofta hittar du ett så fort du öppnar den nytryckta boken eller tidningen. Detta är bara ett tecken på arbetets svårighetsgrad; hjärnan stretar emot och vill ständigt koppla på den automatiska läsningen. Alla korrekturläsare är smärtsamt medvetna om problemet, men de har fått lära sig leva med smärtan – det kan Spårktnidingens medarbetare intyga!

Maria Arnstad är redaktör på Språktidningen.