Och vi får börja med OCH!

I skolan matas vi med en försvarlig dos pedagogiska lögner. Dessa osanningar tjänar ett högre syfte – som att lära oss att inte övergöda texter med och och men i början av meningar. Flera generationer har i skolbänken fått lära sig att det är förbjudet att inleda meningar med dessa konjunktioner. Men så är det förstås inte. Och för den som skriver kan och och men vara oumbärliga redskap i den språkliga verktygslådan.

Förbudet brukar introduceras redan på lågstadiet. Skälet är att och kan framstå som en mirakelmedicin för barnet som nyss har börjat skriva. Och tycks kunna binda ihop precis allt. Men att och får meningar att haka i varandra betyder inte att språket får flyt:

Så blev det midsommarafton. Och då åkte vi till sommarstugan. Och där spelade vi fotboll. Och så dansade vi runt midsommarstången. Och sedan hade vi picknick. Och då började det regna. Och vi gick in igen. Och så poppade mormor popcorn. Och sedan somnade morfar i fåtöljen.

Anledningen till att lärare använder sig av pedagogiska lögner är att oerfarna skribenter tenderar att överanvända och. Resultatet blir som i exemplet – en pratig stil som lätt ger läsaren en känsla av andnöd. Därför är det klokt att ransonera antalet och som meningsinledare.

Men att ransonera är inte samma sak som att avstå. I lagom doser kan inledande och bidra till att ge texten flyt. Ett sådant och är lämpligt när en mening utgör sista ledet i en uppräkning eller fungerar som en sammanfattning av det som har sagts. Och kan alltså knyta ihop ett längre resonemang:

Först tvättar du potatisen. Sedan skalar du den. Därefter skivar du den fint. Och så steker du den i olivolja tills den är gyllenbrun.

I måttliga mängder är även men en utmärkt inledare som kan bidra till att skapa dramatik i texten. En mening kan börja med men när den står i motsättning till det som tidigare har sagts. Ofta används men för att signalera att något oväntat har inträffat: De hade riktat in sig på en solsemester i Grekland. Men när resan ställdes in fick de nöja sig med att sitta på balkongen.

Enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien kan regeln som avråder från inledande och och men ”vara motiverad i skolsammanhang”. I andra fall är den ”omotiverad och t.o.m. skadlig, eftersom den hindrar stilistiska nyanser att komma till uttryck”.

Ordboksredaktionen har alltså ett visst överseende med skolans pedagogiska lögner. Det som gör just dessa lögner försvarliga är att eleverna blir vaksamma. Annars är det lätt hänt att och och men närmast slentrianmässigt blir de ord som får inleda meningar.

I lågstadieåldern är det helt enkelt för komplicerat att diskutera variation av konjunktioner för att skapa ”stilistiska nyanser”. Men lite längre fram är det viktigt att eleverna inser att det inte rör sig om något bokstavligt förbud.

Siffror är en annan ifrågasatt meningsinledare. Det finns sedan länge en föreställning om att meningar inte ska inledas av ett årtal. I stället bör ordet år skrivas ut:

År 1945 slutade andra världskriget.

Den här tumregeln har språkvården så sakteliga börjat lämna bakom sig. Språkrådet anser att det i många fall går utmärkt att inleda meningar med siffror. Om det tydligt framgår av sammanhanget kan ordet år utelämnas:

1986 mördades statsminister Olof Palme.

Det kan vara olämpligt att inleda en mening med siffror om den föregående meningen slutar med siffor. Då kan det vara svårt att urskilja meningsgränserna:

I VM 2019 hamnade hon på plats 112. 365 dagar senare blev hon världsmästare.

Det kan finnas stilistiska skäl till att inleda en mening med siffror. De kan vara det som skribenten vill lyfta fram i texten. Men då är det viktigt att läsaren direkt begriper vad de står för:

40 personer omkom i ett terrordåd i Afghanistan.

Om inte sammanhanget ger läsaren nödvändig hjälp kan en kort mening förvandlas till en dunkel gåta:

934 började en långvarig kamp.

Var det år 934 som kampen började? Eller var det 934 personer som kämpade? När det saknas ledtrådar som underlättar för läsaren är det motiverat att skriva ut år för att främja förståelsen:

År 934 började en långvarig kamp.

Men ett annat knep är att omformulera meningen:

En långvarig kamp började 934.

Och det går förstås lika bra.