Fiskgrisen fixar så texten blir läst

”Med en fisk drar du in läsaren i texten!”
Jag går en skrivkurs och vår lärare ritar upp en fisk på svarta tavlan (detta var när sådana fort­farande fanns). Fisken har stort öppet gap, vassa tänder, tjock mage och tydlig stjärtfena. Mest ser den ut som en piraya.
Idén med fisken som textdragare är att den ska slå käkarna om läsaren. Då kan hen inte komma undan, utan bara måste fortsätta in i gapet och läsa vidare. Om texten är en tidningsartikel utgörs gapet av ingressen och inledningen – intresseväckare som inte släpper taget.
Ingressen är den del av artikeln som ofta finns mellan rubriken och resten av texten. Den ska helst inte vara för lång, två tre ­meningar brukar räcka. En mix av korta och långa ­meningar gör att det blir en fin rytm – men långa, krångliga ord platsar sällan här.
Idén är att ingressen ska vara frikopplad från texten i övrigt; ändå ska den säga något om vad som komma skall. Men det saknas utrymme att berätta allt om innehållet. Fundera i stället över vad som är textens huvudpoäng – vinkeln? Välj ut något som är av särskilt intresse att lägga i ingressen.

Detsamma gäller för övrigt textens inledning. Har du bara tänkt ut en vinkel, brukar det bli lättare att skriva texten över huvud taget. Ett lite personligt exempel, som läsaren kan relatera till, är ett beprövat inledningsknep. Det kan gott vara lite lättsmält i början, så att läsaren enklare glider vidare in i fiskens mage.
Väl inne i textmassan, som också kallas brödtext, är det läge för mer utförliga resonemang. Rådet om rytm – ett flytande och intresse­väckande språk – gäller dock fort­­farande. Men så här långt är läsaren redo för mer motstånd.
Det är alltid bra att fundera på vem texten vänder sig till, helst redan innan du sätter i gång att skriva. Är det någon som inte vet så mycket om ämnet, men som är intresserad? Eller är det en insatt expert?
I brödtexten behöver du inte sky långa, krångliga ord – det finns (i bästa fall) plats för dem här, till skillnad från i ingressen. Lägg gärna till en förklaring till de ord och termer som du antar kan vara obekanta för läsaren. Många vet till exempel vad ett verb är, men har ofta sämre koll på ord som subjunktion eller andra mer språkvetenskapliga termer. Och kanske till och med den insatta läsaren behöver en repetition? Språkprofessorerna må gäspa (men möjligtvis är artikeln inte skriven just för dem).
Finns en enklare synonym till termen? Testa att byta ut den! Jag använder till exempel hellre ordet sammanhang än kontext, eftersom jag antar att fler har hört det förra än det senare. Inte för att jag underskattar läsaren, utan för att ett svårare ord kan hindra flytet och ta uppmärksamheten från det huvudsakliga resonemanget.

Den kanadensiska språkvetaren och psykologen Steven Pinker har talat om the curse of knowledge, kunskapens förbannelse. Det handlar om vår svårighet att föreställa oss att andras kunskapsnivå inte matchar vår egen – något som har visat sig vara en genomgripande mänsklig egenskap. Förbannelsen är svår att komma runt (den är också ofta omedveten), men det finns motgift. Alla som till exempel skriver om vetenskap, och vill nå ut till en ­bredare publik, gör klokt i att ödsla några extra ord på vad de menar.
Låt gärna någon utomstående läsa igenom texten och se om hen fastnar på något. Då kan det vara läge att formulera om eller ge några ytterligare förklaringar.

Så har vi kommit till slutet. Redan före dess har fiskkroppen smalnat av, och läsaren – om hen har hängt med så här långt – känner på sig att det nalkas någon typ av avrundande argumentation. På många skrivkurser ges rådet att så här i slutet knyta an till början, så att cirkeln sluts på ett snyggt sätt (bör ej överutnyttjas).
Här tycker jag att fiskliknelsen haltar lite; man vill ju inte att textens poäng ska krystas ut som fiskspillning. Jag vill nog hellre tala om en knorr, alltså något som både sammanfattar och ger en lite fyndigt formulerad avslutning.
I så fall skulle bilden på svarta tavlan snarast bli en blandning av fisk och gris: en varelse med fiskgap, fiskkropp – och en grisknorr i ändan. Jag undrar ifall min lärare på skrivkursen skulle gilla idén.

Maria Arnstad är redaktör på Språktidningen.