Ett slags kan vara en slags

Det heter ett slag och en sort. Därför ansåg språkvården länge att det också borde heta ett slags rock och en sorts skrivbord – trots att det i århundraden funnits gott om svensktalande som både sagt och skrivit en slags rock och ett sorts skrivbord.

Slags och sorts är genitivformer av slag och sort. I det här sammanhanget signalerar formerna att något är av samma typ eller liknar det som huvudorden – rock respektive skrivbord – syftar på. Ett slags rock och en sorts skrivbord är kanske inte dom mest typiska rockarna eller skrivborden – men har ändå tillräckligt mycket gemensamt med en allmän föreställning om deras egenskaper för att ändå kunna klassas som rockar och skrivbord.

När språkvården argumenterade för att det bör heta ett slags rock och en sorts skrivbord var principen att låta genus för de närmaste substantiven, slag och sort, styra ifall det skulle bli en eller ett: ett slag gav ett slags och en sort gav en sorts. Språkvården tog ingen hänsyn till om huvudordet hade n-genus, somi en rock, eller t-genus, som i ett skrivbord.

Länge var det alltså en självklarhet för språkvården att förorda ett slags och en sorts. I Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift från 1886 fördömde Nils Linder ”missbruket att vid sammanställning af genit. slags med vissa attribut (obest. artikeln och några pronomina) göra dessa beroende af de efterföljande substantivens kön, t. ex. ’en slags rock’”.

Erik Wellander var nästan lika avvisande i 1939 års upplaga av stilbibeln Riktig svenska. Där hävdade han att en slags och ett sorts var typiskt för ”talspråk och slarvigt skriftspråk”. I 1973 års upplaga hade han nyanserat uppfattningen om det här bruket i talspråk: ”Förskjutningar i syftningen förekommer ymnigt: en slags rock, ett slags skrivbord.” Han ansåg visserligen att talet tog sig ”i formläran många friheter, som det logiskt mera genomarbetade skriftspråket inte tillåter sig”, men avrådan var inte längre lika kategorisk.

Ändå var alltjämt rekommendationen att skriva ett slags och en sorts. Tor G. Hultman menade till exempel i Svenska Akademiens språklära från 2003 att endast dessa former var lämpliga i vårdat skriftspråk.

Men språkbrukarna höll inte med. Kring millennieskiftet blev en slags och ett sorts allt vanligare i pressen – och där är språkbruket i regel ganska formellt, och vid den här tiden var det dessutom ofta korrekturläst. I Språkriktighetsboken från 2006 valde Svenska språknämnden, föregångare till dagens Språkrådet, att ändra kurs. Det var ”alltid korrekt” att följa mönstret ett slags rock och en sorts skrivbord. Men det gick också bra att betrakta slags och sorts som oböjliga – och i stället låta huvudordets genus avgöra: en slags rock och ett sorts skrivbord, eftersom vi säger en rock och ett skrivbord.

Språkrådet håller fortfarande fast vid den synen: ”Det har blivit allt vanligare att det efterföljande ordet styr valet mellan en eller ett framför sorts och slags. Om man låter det styra skriver man alltså en slags sedvänja och ett sorts klädesplagg.”

Ganska länge var det också många språkbrukare som undrade över just en slags och ett sorts. Men jag får själv allt färre frågor om detta – och språkvårdare som jag har talat med vittnar om att detta verkar vara en språkriktighetsfråga som är på utdöende. Det tyder på att bruket av en slags och ett sorts har blivit alltmer accepterat.

I plural blir det flera slags rockar och – för det mesta – många sorters skrivbord. Men här förekommer också många sorts skrivbord, ett bruk som enligt Språkriktighetsboken signalerar att sorts har utvecklats till ”en oböjlig bestämning utan eget genus” och därför kan accepteras. Men i pressen är sorters tjugo gånger vanligare än sorts i det här sammanhanget.

Slags och sorts är numera bestämningar som kan användas med både en och ett. Den irritation som en slags rock och ett sorts skrivbord kan väcka är troligen på upphällningen. Det går alltså utmärkt att låta huvudordet bestämma om det ska vara en eller ett. Och det går lika bra att följa principen att slags är ett och sorts är en: ett slags rock och en sorts skrivbord.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.