Begriplighet – priset för att fånga läsaren

För att väcka intresse för nya, komplicerade saker måste man ofta förenkla. Det är nödvändigt att undvika alltför komplicerade ord och invecklade resonemang. Det tror jag att de flesta förstår. Ändå har jag i mitt jobb intervjuat många forskare och experter som har varit ovilliga att ta ner sina resonemang till en nivå som blir begriplig för oss andra. Den vanligaste förklaringen är att det inte går att skriva eller säga så – för då blir det fel.

Men blir det verkligen det?

Att fara med osanning är naturligtvis inget man vill göra – vare sig som forskare eller som vetenskapsjournalist. Min erfarenhet är emellertid att det ofta inte är där skon klämmer. Det blir inte fel i strikt bemärkelse. Däremot har bortkapade detaljer och nyanser gjort att informationen har blivit mindre precis, vilket gör att forskaren själv inte längre känner sig tillfreds med den, eller ens tycker att den är meningsfull att förmedla.

Men för vem är informationen avsedd? För forskaren, hans eller hennes kolleger eller för omvärlden?

Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, brukar hävda att ”det viktigaste med information inte är att den är sann, utan att den är användbar”. För att backa upp detta provocerande påstående brukar han visa en bild av en tunnelbanekarta i en storstad. På en sådan motsvarar sällan avstånden mellan stationerna eller linjernas sträckningar exakt hur det ser ut i verkligheten. Det kanske gör informationen på kartan ”osann”, och därmed oanvändbar för en ingenjör som vill ha vägledning för att spränga en ny tunnel i labyrinten av gångar nere i berget. Men för en vanlig resenär, som bara vill förstå hur man tar sig från punkt A till punkt B, är informationen på tunnelbanekartan inte bara ”sann”, utan också extremt användbar. Just tack vare att den blivit förenklad till en nivå som går att begripa.

Den som vill få omvärlden att förstå något nytt och komplicerat måste alltså inse att det nästan alltid sker till ett pris. Det priset kan vara att tvingas anpassa komplexiteten – och därmed ”sanningsgraden” – till dem man vänder sig till. Gör man inte det är risken stor att de slutar läsa eller lyssna, och ägnar sig åt något annat i stället.