Ursprunget till när det slår fel

Västgöta-Bengtsson har tecknat ner det här ordet i formen klepéra, med tjockt l, och säger att det betyder ’slå fel’. Ordet förekommer i flera dialekter och betyder ’inte gå i lås, slå fel, brista, gå sönder, misslyckas’. Det finns några olika uttal i olika landsdelar: klippera, klippra, klepera och även med r i stället för l, krepera. I den formen ligger det närmare ursprunget, som sannolikt är latinets crepare, ’smälla, braka, brista’. Från latinet har ordet enligt Svenska Akademiens ordbok kommit in i italienskan som crepare och sedan till tyskan som krepieren. Från tyskan har det sedan lånats in i rikssvenskan som krepera. Den formen används knappast längre, men det gör däremot formen krevera, som lånats in senare från franskans variant av ordet, crever.

Jenny Öqvist, DFU, Institutet för språk och folkminnen