Gås och mås fanns inte från början

Man vill ju gärna att språket ska vara logiskt strukturerat. Heter det en gås, två gäss borde det heta en mås, två mäss. Eller, för all del, en gås, två gåsar.
Nu är språket inte riktigt en helt matematisk struktur, mer än delvis. Det är klart att det finns regler och mönster, annars skulle det bli väldigt mycket att lära sig utantill, så att säga. Men språket har också en massa saker som ser ut att vara helt godtyckliga. Ibland är de det, ibland finns en historia bakom det som ser ut att vara två helt parallella fall.
Så är det med gås och mås. Båda orden är mycket gamla i svenskan, men de såg från början inte likadana ut i singular. Det hette snarare en gås, men en måse. Och då är det inte så konstigt att orden får olika pluralformer. Sedan har singularformerna kommit att utvecklas så att de nu ser ­likadana ut, medan vi har behållit de gamla plural­formerna.

Sofia Tingsell, Språkrådet