En skarv kan även vara ett skarv
Jag ville skriva ”i samtal med barnet kan läraren upptäcka skarvet mellan vad elev kan och vad hen inte kan”. Må vara att det inte är en så vackert formulerad mening, men det som förvånade mig var att skarvet markerades som fel. För mig är en skarv en fågel, medan ett skarv är en fog eller en förbindelse. Är det talspråket i Österbotten som förvirrar mig eller kan det finnas en faktisk språklig grund till vad jag tror?
Diana
I ordböckerna är det bara n-genus som gäller för skarv i den aktuella betydelsen: en skarv, skarven alltså. N-genus dominerar också rätt så totalt i medietexter och liknande när jag gör frekvensundersökningar för olika böjningsformer.
I den historiska Svenska Akademiens ordbok ges i stort sett också bara n-genus, men det finns ett ynka belägg på t-genus: ”Just i skarfwet då gifftet emillan Olof och Jngeborg skulle skje, har han hördt Zachris Persson säga …” (1773). I artikelns början anges märkligt nog dessutom att ordet kan vara både reale, maskulinum, femininum och neutrum.
När jag söker i medietexter hittar jag några belägg på t-genus, och lustigt nog är nästan alla från Västerbottens-Kuriren (och några från Svenskfinland). Ett exempel: ”Sågverken som följde med i de stora affärerna i skarvet mellan 1920- och 1930-talet var Kreuger inte särskilt intresserad av” (Västerbottens-Kuriren 13 december 2012).
Inte heller min språkkänsla tycker att t-genus känns helt fel för skarv, så kanske är bruket mer utbrett än vad korrekturlästa dagstidningar ger sken av.
Ola Karlsson, Språkrådet
