Vi söker alltid en kod att knäcka
”blete i bredo than illvilji och bres oaftton, klapp i tresgur vad inti ölstop trakloff bard.”
Så lyder en mening ur en nonsenstext som jag en gång använde i en bok om ordbehandling. När jag nu letade reda på den i min dator fastnade jag i den och började läsa. Det är nästan provocerande att den kan locka så, trots att avsikten är att den inte ska betyda något.
Desperat letar hjärnan efter betydelse, trots allt, och det är kanske skälet till att det är så svårt att skriva bra meningslösa utfyllnadstexter. Problemet är besläktat med konsten att skapa slumptal. Försök att producera meningslösa tal! Till och med datorer har svårt för det.
En av de mest kända nonsenstexterna inleds Lorem ipsum. Det kanske viktigaste skälet till att den är så välanvänd är att vi vet att den är nonsens. Texten är laddad med betydelsen att den inte har någon betydelse.
Men hur laddar man en text med meningslöshet? Hur tänker man på ingenting?
I detta nummer får du möta barn som, likt de flesta i Sverige, har lyckats med raka motsatsen. De har lärt sig att läsa. De ser det meningsfulla i bokstäverna. Och när de väl har lyckats knäcka koden är det omöjligt att glömma bort den. Kan du läsa är du fast. Det är som att försöka glömma bort hur man cyklar, när man väl har lärt sig.
