Våra vokaler förändras. En del flyter samman, andra glider isär.

Vad unskar du dej på fullsedan? Många är de som upprörs över förlusten av riktiga ö-ljud i den frågan. För att inte tala om när meteorologerna i radions väderleksrapport talar om att det ska bli snöoväder och uttalar ö som i föra, och ä som i lära.

Ingen tycker att vokalerna ä och ö är fula i ord som lära och höra. Men ä och ö kan uttalas på två vis. Antingen som i lära och höra (före r). Eller som i läsa och fösa.

Det är när uttalen blir ett, så att läsa och fösa uttalas på samma vis som lära och höra, som många reagerar, med rynkade ögonbryn. Men inte alla. Många ungdomar hör inte ens skillnaden. Det är alltså inte vokalen i sig som folk reagerar på, utan själva förändringen. Den leder till brist på överensstämmelse mellan ungdomens språk och det egna, och när inte uttalet är detsamma är det många som menar att det ena uttalet måste vara fel.

Men vokaler är inte konstanta. De kan lätt påverkas en och en, eller i grupp. Vokalerna är placerade långt fram eller långt bak i munnen eller någonstans där emellan. De är långa eller korta. De är höga, låga eller mitt emellan. Dessa olika dimensioner utgör ett språks vokalrymd där vokalerna placerar in sig, oftast på bekvämt avstånd från varandra. Men så ändrar sig någon eller några vokaler och då får det ofta konsekvenser för hela systemet.

I engelskan, svenskan och de andra germanska språken har vokalsystemen förändrats mycket genom historien. Detta är något som är typiskt för germanska språk. I finska till exempel förändras vokalerna inte alls i samma utsträckning. Ibland förändras ett helt vokalsystem under en period av flera hundra år. Ett sådant så kallat vokal skifte utmynnade i att gotländska, engelska och tyska fick sina diftonger (heus, house, Haus för hus, eller beita, bite, beissen för bita). Förändringarna följer vissa mönster som upprepar sig i språk runt hela jorden. Just nu pågår dramatiska förändringar av vokalsystemen i städer som Detroit och Chicago i Nordamerika, liksom på Nya Zeeland.

Det som för närvarande sker i svenskan är något betydligt blygsammare: ett par vokaler håller på att flytta lite på sig. På avstånd ser det inte det minsta dramatiskt ut, men på nära håll, medan det pågår, kan det riva upp ganska starka känslor. När det väl lugnat sig, och förändringen är fullbordad, kommer ingen att förstå varför det var ett sådant hallå när det begav sig.

Variation i uttalet av vokaler förekommer hela tiden. När vi talar om förändringar är det för att många talare har ändrat sitt uttal på samma sätt, och för att detta ska kunna ske, måste förändringen ha spritt sig. Det är fonetiska, sociala och psykologiska faktorer som tillsammans ger ett smått förändrat vokal uttal bärighet. Det sociala  samman hanget är viktigt – somliga leder spridningen, andra följer efter, och de flesta är helt omedvetna om vad som pågår. Omedvetenheten om förändringarna, som verkligen kan vara riktigt små, är ett subversivt drag i språkförändring. Den möjliggör att förändringen får ordentligt fäste innan någon märker att något är på gång. När larmet väl går, är det för sent.

Denna subversiva tendens i spridningen kan man känna igen från namngivning av barn. Många föräldrar vill välja ett harmoniskt och passande namn till sin telning, och det ska helst inte vara ett alltför vanligt namn – det är ju fråga om en unik individ! Ändå har många föräldrar upptäckt, på BVC, i lekparken eller senast på dagis, att inte bara Wilma heter Wilma, utan att jättemånga ettåriga flickor i landet heter Wilma. Och gör de inte det, så heter de Moa, Alice, Molly, Elsa eller Julia, precis som grannarnas döttrar. När folk väl märker att vissa namn är populära, har de redan varit i stigande bland namngivarna under en period av omedvetenhet.

Ett andra omstörtande drag i språkförändringar har med själva spridningen människor emellan att göra. Vårt deltagande i språkförändringarna är på ett sätt ofrivilligt. Det följer delvis ur omedvetenheten, men är delvis också betingat av hur vi beter oss när vi samtalar med varandra. Det är välkänt att vi på olika sätt anpassar vårt tal till vår samtalspartner, inte bara när det gäller stil och konvenans, utan också sådant som mimik, ordval och vokalkvalité. När man någon gång riktar sin uppmärksamhet mot detta fenomen, kan man märka att det rätt vad det är hoppar en glosa ur munnen som man inte känner igen från sitt tidigare tal. Eller att munnen i varje fall gör sig redo att uttala detta nya ord. Ibland skämtar man om nya ord och uttryck som verkar komma alldeles för lätt till en. Men om man nu inte stöder förändringen, varför kan man inte helt hålla den ifrån sig?

Vad är det då som rör upp känslorna så just nu? Jo, ungdomar tycks släta ut skillnaden mellan det slutnare fösa och det öppnare föra och mellan det slutnare väder och det öppnare värde. Det uttal som vinner terräng är det öppnare uttalet av ö respektive ä. I västgötska dialekter förekommer dock den omvända utjämningen, där ö i föra får det slutnare uttalet som finns i fösa.

En del barn och ungdomar tycks helt ha utjämnat skillnaden i båda vokalerna, medan andra utjämnar skillnaden i den ena men inte den andra vokalen. I de fallen är det vanligare att ö har förändrats. Det tycks också vara vanligare att långa vokaler som i fösa och väder blir öppnare än att korta vokaler som i följa och väldigt blir det. Andra behåller den äldre generationens kontraster, men med mindre skillnad mellan vokalerna.

Det var i och med att de öppnare vokalerna tog sig in i stockholmskan som ungdomarna började lägga sig till med dem. Från att ha varit lantliga och i staden lätt stigmatiserande har de öppnare vokalerna nu blivit en tydlig ungdomssignal. Detta har gett förnyad spridningskraft. Ungdomar kan liksom inte stigmatiseras som grupp; därtill är den samtida ungdomskulten alltför stark. Ett tecken på att de öppna, låga vokalerna bytt social status, från lantligt drag till ungdomsdrag, är att det är de unga flickorna som leder öppningen av ä. När stigmatiserade drag vinner terräng är det vanligast att det är män som mest använder sig av dem. Och då är det fråga om män i arbetarklass eller lägre medelklass. Så småningom sprider sig dragen uppåt i den sociala hierarkin och också till kvinnor, men kvinnor håller i allmänhet igen. Som grupp är kvinnor mer känsliga för de värderingar som knyts till språkliga drag.

Samtidigt pågår en annan förändring som kan låta så här: Nu övergår husten snart i vintermurker. Detta fenomen har fått folk att lyfta på ögonbrynen, kanske också rynka dem lite, minst lika länge som de öppnare vokalerna. Det som händer är att kort ö och kort u ibland sammanfaller till en och samma vokal.

Här är det veterligen inte fråga om en ungdomstrend, utan det verkar vara uttalsmässiga faktorer som ligger bakom. Den korta uttalsvarianten för ö och den korta uttalsvarianten för u ligger mycket nära varandra, i centrum av det centralsvenska vokalsystemet, och är därför relativt svåra att hålla isär. Det är vanligare att kort ö och u sammanfaller framför r, som i förste och furste, än framför andra ljud, som till exempel i tröst och trust.

Att uttalet av korta ö och u håller på att sammanfalla har rapporterats så långt tillbaka som på 1700-talet. Ändå verkar denna process inte ha fått ett så starkt fäste i någon dialekt att draget blivit helt generellt. Även om fenomenet är vanligare i vissa områden än andra, så är intrycket snarast att det är enskilda individer som uttalar korta ö och u på ett och samma sätt, inte hela dialekter.

De öppnare vokalerna ö och ä noterades redan på 1920-talet i Nyköping, men har även observerats på många andra håll i Sverige: i Östergötland och Närke, i Göteborg och i Alingsås.

Men det var när dessa uttal nådde Stockholm och de rikstäckande tv- och radiostationerna som de uppmärksammades av en bredare allmänhet, och också började betraktas som ett problem i vissa läger. Det är skillnad på dialekt och norm, den saken är klar.

När vi talar kan vi omöjligt uttala vokalerna på exakt samma sätt varje gång, i varje taltempo, i varje miljö. Dessutom skiljer sig alla människors talapparat åt rent genetiskt. Så även om vi siktar på att uttala samma vokal varje gång vi ska uttala ä, så träffar vi hela tiden lite olika. Den variationen öppnar för en förändring som kan leda till att talarna flyttar på själva siktpunkten, prototypen, för uttalet av ä. Men det gäller att ”stjärnorna står rätt”. Rätt vad det är kan en viss vokal med ett visst uttal börja växa till, till exempel på en skolgård. De som umgås vill markera att de hör ihop. De kanske redan gör det genom klädval, frisyrer och musiksmak, men också deras ordval och deras placering av vokalerna i vokalrymden används som gruppmarkör. Vilken vokal som gruppen klustrar sig runt kan bero på vilken variant den person har som åtnjuter prestige. Här ifrån är det långt till en förändring i hela språket. Hur ska vokalen komma utanför skolgården?

Att vissa av skolgårdens variationer favoriseras framför andra sker inte av en slump. Annars skulle inte samma typ av förändringar upprepa sig så ofta i språk runt hela jorden. Långa vokaler tenderar till exempel att bli högre, medan korta tenderar att bli lägre. Sedan tillkommer det individuella språkets vokalsystem med sina egenskaper, som att vokalerna till exempel trängs eller att luckor har uppstått. I språk finns en strävan att fördela vokalerna jämnt i vokalrymden. Det ser man när man tittar på vokalsystem runt om i världen.

I det svenska vokalsystemet råder viss asymmetri, vilket öppnar för de förändringar vi nu bevittnar. Det finns fyra höga vokaler, två mellanhöga, två mellan (ä och ö) och en låg. Vi har exempelvis en låg bakre vokal a men inga stabila låga främre vokaler, även om de öppnare varianterna av ö och ä före r (föra, lära) utnyttjar det låga främre utrymmet. Det är också ordentligt tomt under den långa, höga vokalen u som den uttalas i hus. Detta gör det möjligt för korta u att få ett så annorlunda uttal jämfört med det långa, vilket man tydligt hör när man jämför u-ljuden i ordet kultur. Skälet till att vokalerna är placerade där de är i vokalschemat har med olika regler inom ljudsystemet att göra. Som envar kan höra, är till exempel uttalet av den långa vokalen i se klart högre än den korta  vokalen i sett. Faktum är att vokalen i sett uttalas precis som vokalen i vätte från väta. De korta varianterna av de två olika vokalerna e och ä samman faller alltså till en. På samma sätt är det korta å lägre än det långa å i blå, blått eller gå, gått. De korta varianterna av vokalerna e och å påverkas båda av en regel som sänker dem från mellanhög till mellan.

Korta e placerar sig på samma ställe som korta ä redan befinner sig på i vokal systemet. Eftersom nu långa ä sänks – före r hos den äldre generationen och mer allmänt hos den yngre – kan vi lista oss till att det finns ett utrymme under ä, nämligen det som stundom fylls av lära, det vill säga det lägre, öppnare ä-ljudet. Med samma resonemang finns det också ledigt utrymme under ö, således det öppnare ö som i höra. Både ä och ö, i varje fall de långa varianterna, beter sig ju likadant, vilket betyder att de genomgår samma regel. Det som nu sker i ungdomsspråket är att den öppnare, lägre varianten, den som de vuxna bara har framför r, blir generell för ä och ö. De unga placerar alltså sina prototyper för dessa vokaler en våning ner, som låga vokaler. Och därmed avskaffar de också regeln som sänker vokalerna när de står framför r. Denna process kallar språk vetare för generalisering. Där det tidigare fanns två varianter av samma ljudtyp (fösa respektive föra) finns det nu bara en.

Uttalet av ä och ö är det enskilda drag i vokalsystemet som tydligast skiljer äldre och yngre generationer åt. Men de iögonfallande förändringarna åtföljs av parallella förändringar i vokalsystemet, som alls inte är lika lätta att uppfatta och som visar på det omedvetna i förändringen. Det tycks nämligen vara så att nästan alla vokaler är lägre hos yngre än hos äldre. Om vi tittar närmare på enskilda dialekter ser vi att vissa dialekter har en tydligare tendens att sänka också korta vokaler än andra. Vem har exempelvis lagt märke till att det genomsnittliga uttalet av vokalen i disk är lägre bland yngre än bland äldre?

Det är således hart när omöjligt att få syn på förändringarna i den omedvetna zonen utan fonetisk apparatur. Det gäller också många av detaljerna i hur en vokalförändring går till. Vokaler påverkas till exempel inte bara av ett efterföljande r, utan snart sagt varje konsonant utövar visst inflytande. Detaljerna i vokalförändringar blir väl synliga i de betydligt mer genomgripande skeenden som pågår i det som kallas Northern cities shift i Nordamerika. Det har studerats mycket ingående bland annat av den kände amerikanske sociolingvisten William Labov. Moderna fonetiska metoder ger en god överblick av hur långt skiftet har kommit i olika städer. Samtidigt kan man, genom att göra individuella profiler, jämföra vokalsystemen hos medlemmarna i en och samma familj.

Det kan alltså vara stor skillnad mellan den äldre och yngre generationens vokaler vid en viss tidpunkt. Ungdomsspråk kan ge god fart åt en förändring. Men när de unga växer upp och börjar ingå i den kommande äldre generationen, har de i allmänhet närmat sig de äldre i uttal. Men en viss nettoeffekt av förändringen blir ändå kvar, och på så vis kan en och samma vokalförändring ärvas från generation till generation.

Tomas Riad är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet och ledamot av Svenska Akademien.