Svårt att gissa arslets grundform

Jag brukar ibland roa mig med att "läxa upp" folk som säger ett arsle. Jag känner nämligen till ordets etymologi och utveckling. Det borde i svenskan heta ett arsel, eftersom ordets äldre form är arshol (jämför med engelska asshole) och den ursprungliga betydelsen är alltså liktydig med vårt skällsord rövhål. Vår betoning av arshol ligger på första stavelsen, ars, och därför har ändelsen försvagats. Arshol har blivit arsel.

Men som ordet mest används i bestämd form (det är i regel ett bestämt arsel man pratar om, mindre ofta en obestämd bakdel i största allmänhet), så har man mest hört formen arslet, som i ta dej i arslet eller man såg hela arslet på honom.

Av den bestämda formen kan man här och i en del andra fall inte självklart sluta sig till ordets grundform. Om man bara känner till att det heter till exempel äpplet i bestämd form, så skulle den obestämda formen teoretiskt sett kunna vara såväl ett äppel som ett äpple. Man får gissa. Ett snyggt arsle är alltså en gissning, och historiskt sett en lika felaktig omstöpning som ett gott äppel.

 Men om nu svenskarna bestämmer sig för att det heter arsle och inte arsel, så är det bara att vika sig för majoriteten. För exemplen på hur vi i dag rör oss bort från det som i går var rätt kan radas upp i det oändliga. Hur hopplöst skulle inte böjningar som knyta-knöt-knutit och skriva-skrev-skrivit låta för våra förfäder som visste att det hette knyta-knytte-knytt och skriva-skrivde-skrivt?

Vår verbböjning, liksom det mesta i vårt språk, är ständigt i rörelse; svaga verb blir starka och vice versa. I dag är det senare vanligast. Hjälpa blev svagt redan på 1800-talet (ingen blir väl i dag förstådd med jag halp henne), simma och smörja är på väg över: simma-simmade-simmat och smörja-smörjde-smörjt blir allt vanligare på bekostnad av simma-sam-summit och smörja-smorde-smort. Personligen tror jag att även skära kommer att bli svagt. Att någon skärt upp tårtan är inte ovanligt i lite mer omedveten talsvenska, även om det nog dröjer ett tag innan det kan skrivas.

Tidigare felaktiga pluralformer som vi gjort riktiga är till exempel rosor och ärtor. Orden tillhör samma grammatiska grupp substantiv som till exempel sak, sång, stad, och det skulle historiskt sett vara lika riktigt att skriva sakor, 'saker', som det är att skriva rosor. Men det här är ju blommor som förekommer i fina sammanhang och då har säkert ängslan att roser skulle kunna vara "slarv" i stil med byxer, 'byxor', insmugit sig.

Fenomenet kallas hyperkorrektion - alltså när man felaktigt rättar något som redan är rätt. Lustigt nog tycks även det betydligt mer prosaiska grejer ofta få den hyperkorrekta pluralen grejor.

Sedan ska man kanske inte ens gå in på hur vi använder dativformer som honom och henne precis lika gärna i ackusativställning. När vi till exempel säger och skriver jag såg honom skulle det låta ogrammatiskt och komiskt för en fornsvensk - lite som barnspråk typ doms bil eller jag känner hon. Den korrekta formen var jag såg han, eftersom han även var ackusativformen. Den sistnämnda varianten är ju fortfarande vanlig i talspråk, och den är alltså historiskt riktigare än varianten med honom.

Våra ord på och ni skulle också ha varit skrattretande för mången svensk på medeltiden. De orden är nämligen resultat av rena missuppfattningar. Andra person pluralis hette på äldre svenska kort och gott i (skrivet I). På den tiden böjde man verbet i plural och det hette till exempel vet du? men veten I? Det avslutande n i veten har sedan felaktigt uppfattats som en del av pronomenet I, och formen ni konkurrerade ut det äldre och riktigare I.

Historien med på är parallell: det fanns en preposition å (historiskt samma ord som engelskans  on, som ju betyder just 'på'), men eftersom den ofta förekom i ordparet upp å, började p halka över, och det nya ordet på skapades. Den ljudhistoriskt kunnige skulle direkt kunna se på det ordet att det är något lurt - gamla inhemska ord börjar nämligen inte på p, eftersom det indoeuropeiska p övergick till f i början av ord i alla de germanska språken (latinets pater blev vårt fader). Ord som börjar på p i svenskan är antingen nybildningar, ljudhärmande eller lånord (som pjäxa och pojke, från finskan).

Men det innebär inte att vi kan gå tillbaka till de historiskt riktigare I och å. Det är de "felaktiga" formerna ni och på som man i dag blir förstådd med. Därmed är de korrekta. Kommunikation känner inga andra rätt och fel än att den information som går fram är den rätta. Den som inte gör det är felaktig.