Skammen skär genom bioduken

I filmen Galakväll på operan från 1936 spelar Chico och Groucho Marx managers som dividerar om ett kontrakt. I den galna argumentationens hetta klipper de sönder kontraktet, paragraf för paragraf. När ingenting är kvar av pappret annat än raderna för underskrifter, uppenbaras att Chicos rollfigur varken kan läsa eller skriva. Han sätter ett kryss som signatur.

Scenen utgör ett undantag - analfabetism på film skildras sällan med humor. Den underliggande tragiken är alltför stark. Enligt Unesco kan 40-50 procent av jordens vuxna befolkning inte "läsa och skriva en enkel redogörelse av betydelse för sitt dagliga liv". De genomträngande känslorna på filmduken blir i stället utanförskap och skam.

Två samtida exempel är den amerikanska tragedin Precious, som nyligen gått upp på svenska biografer, och det tysk-amerikanska dramat The reader, från 2008.

Precious handlar om en ung analfabet. Redan förtexterna slår an en stapplande ton, som ger en ledtråd till den språkliga sfär som huvudpersonen befinner sig i. Delar av ord skrivs ut i rött mot en svart botten, ungefär som när du läser i ett lexikon och ska uttyda hur en främmande glosa uttalas. Den här språkliga dimensionen, dess hål och borttappade stavelser, framgår än tydligare i filmens litterära förlaga Precious av Sapphire (originaltitel: Push). Såväl repliker som inre monologer påminner om ett flöde av tankar, som ständigt bryts av och stympas.

Tonåringen Precious, spelad av Gabourey Sidibe, skildras som ett offer för sociala omständigheter. Hon har ett språk därefter. Ideligen får hon stryk av sin lika illitterata mamma, vars karaktär utvecklas till urbilden för okunskap.

Precious hunsas och våldtas. Och inte nog med det. Hon hånas av modern för sin strävan efter kunskap. Att okunnighet leder till utanförskap, som i sin tur leder till våld, är filmens röda tråd. Onekligen är den här berättelsen en milstolpe för förståelsen av många fattiga amerikaners verklighet. I filmen, och än skarpare i boken, framhävs vikten av att skriva ner sin historia.

Hanna Schmitz (Kate Winslet) är huvudperson i filmen The reader. Hon är i trettioårsåldern och inleder ett förhållande med femtonårige Michael. Omgående sätter hon agendan för deras möten. Först ska han läsa ett avsnitt ur världslitteraturen för henne. Därefter kan de ha sex. En dag är Hanna försvunnen. Relationen tar slut.

Åtta år senare studerar Michael juridik. Han återser Hanna i rättssalen. Hellre än att medge att hon varken kan läsa eller skriva, tar hon på sig skulden för ett fruktansvärt brott begånget under andra världskriget. I och med detta tycks brytningen mellan hennes intellekt och känsla vara fullständig. Skammen styr hennes handlingar.

Inför den svenska premiären berättade Kate Winslet för Dagens Nyheter om vad hon lagt på minnet inför instuderingen av rollen som Hanna: "Analfabeter, som jag talade med inför filmen, berättade att fantasi är en omöjlighet när man är analfabet. Så saker som älvor, att gå bakåt i tiden, poesi, Shakespeare, de världarna kommer analfabeterna inte in i. Och de är vad Hanna vinner genom att skaffa sig någon som läser för henne."

Huruvida en icke-skrivkunnig person förmår fantisera eller inte kan diskuteras. Porträttet av Precious passar i alla fall inte in i den mallen. Hon flyr sin brutala vardag genom att bejaka sina starkt kulörta dagdrömmar.

Hur som helst fick Kate Winslet hjälp av sin rollfigurs begränsningar i sin hyllade och såväl Golden Globe- som Oscarprisade tolkning av den förunderligt nollställda Hanna.

En liknande neutral uppsyn har Sandrine Bonnaire som Sophie i det franska kriminaldramat Ceremonin, från 1995, signerat Claude Chabrol. Sophie anställs som hembiträde hos en välbeställd familj. När arbetsgivaren ber henne att leta efter papper, läsa inköpslistor eller undrar om hon vill ta körkort ursäktar hon sig. Hennes uppdämda ilska får ytterligare tändvätska genom vänskapen med en manisk postkassörska (Isabelle Huppert).

Sophie flackar med blicken. Hon undviker, glider undan och när det tryter tar hon till slut till våld. När hon ertappas med att vara analfabet leder skammen till en omedelbar konfrontation - med dödlig utgång.

Ett annorlunda, närmast normaliserat uttryck sett ur analfabetens perspektiv, är den italienska, moderna klassikern Padre Padrone, från 1974. Här är förtryck, tidelag och även mord resultat av en patriarkal och språkligt anemisk kultur. I filmen alfabetiseras huvudpersonen i takt med sin frigörelse. Trots det skär han sig själv med en kniv, när han som tonåring inte kan svara på en fråga under en fysiklektion. Skammen leder här till självstympning.

Människan som ett i det närmaste ett blankt papper levandegörs av tyske Werner Herzog i verket om Kaspar Hauser - en man som i verkligheten sägs ha dykt upp från ingenstans i Nürnberg runt 1820, utan språk och sociala erfarenheter.

I filmen från 1974 ses Kaspar Hauser (Bruno S) av sina medmänniskor som inte enbart dum, utan också som ett verktyg för längtan och girighet. Filmen sticker ut med sin oresonligt spetsiga syn på människan och hennes inskränkthet. Det förstärks också av titeln Kaspar Hauser - var och en för sig och Gud mot alla. Särlingen Kaspar visar sig ha suttit inspärrad i en grotta största delen av sitt liv. Han blir ett offer, som inte kan läras upp av människorna.

En något extremare Kaspar Hauser-roll tecknar François Truffaut med 1700-talshistorien Vilden, även den är baserad på verkliga händelser. I filmen från 1970 möter vi pojken Victor (Jean-Pierre Cargol), som har växt upp utan socialt sammanhang i det fria. En läkare tar sig an den till en början både döve och stumme parveln, med målet att anpassa honom till tidens rådande seder och bruk.

I självbiografin Truffaut par Truffaut berättar regissören att han inför inspelningen läste några böcker av pedagogen Maria Montessori. Märkligt nog landar hennes 1900-talspedagogik väl i en historia som utspelar sig tvåhundra år tidigare. Den vetenskapliga attityden i Vilden är än i dag anslående, och bidrar till att torr inlärning blir till ett äventyr. Speciellt gäller det när Victor uttalar sina första ljud och ord.

Filmen om Precious äger rum i slutet av 1980-talet. Säkert skulle berättelsen kunna utspelas i dagens New York eller Kapstaden. I Ystad eller Haparanda. Men bara hälften av världens befolkning skulle kunna skriva under på det.