Så får vi ett modersmål

Före födseln
En ljudlig förberedelse

Det pluppar, gurglar, susar och låter mest hela tiden. Och så det där andra, annor­lunda. Redan­ vid femte graviditets­månaden registrerar det ofödda barnet dels ljud inifrån mammas mage, dels de lågfrekventa ljud från yttervärlden som tränger in genom livmoderns väggar.

Mammas röstrytm och språkmelodi är sedan länge välkända för barnet när navelsträngen klipps av.

De första ord som det nyfödda barnet hör, kan mycket väl vara: ”Välkommen till världen. Du ser ut som en liten Pella.”

För Pella, som inte har en aning om att hon just har fått ett namn, är rösten det enda bekanta, något att hålla sig till, i allt det kaotiska.

– Att välja det välkända är en evolutionärt gångbar överlevnadsstrategi, säger Francisco Lacerda, professor vid Institutionen för lingvistik på Stockholms universitet.

– När man i experiment har smörjt in mammans bröstvårta med fostervattensvätska, så söker sig barnet till det bröstet. På samma sätt ger hennes röst en koppling till det prenatala livet.

0–18 månader
Konsten att knäcka en kod

De första ljud som Pella ger ifrån sig är gråt. Ljudet uppstår när stämbanden vibrerar när luften från lungorna passerar med ett visst tryck. Strax därpå tillkommer små stönanden, öppna a-liknande vokalljud och gurglanden.

Så många fler ljud än så är det svårt att åstadkomma, eftersom ansatsröret mellan­ munnen och stämbanden fortfarande är så kort så att det inte påverkar ljudet. Men det räcker gott till en början. För föräldrarna är skillnaden mellan gråt och vokalljud tydlig så det räcker.

De öppna vokalerna är där för att stanna, men spädbarnsgurglet förvandlas av sig självt till ett k-ljud, när avståndet mellan munhåla och stämband växer sig längre.

– Från början styrs talspråksutvecklingen helt av anatomiska och fysiologiska förutsättningar, säger Francisco Lacerda.

Men mycket snart kommer den att domineras av samspelet mellan barnet och omgivningen, främst föräldrarna.

– Det finns inget substitut för interaktion och närvaro.

Till sin egen och sina föräldrars förtjusning åstadkommer Pella allt fler ljud. När hon är runt tre månader upptäcker hon att det blir olika ljud beroende på hur mycket stämbanden spänns och börjar då experimentera med melodiska, inte särskilt välartikulerade, vokalharanger.

– Barnet leker med ljudet och undersöker var gränsen för det möjliga går, säger Francisco Lacerda. Grundtonen kan bli uppåt tusen hertz, vilket är högre än den högsta ton som en operasopran kan åstadkomma. Det skär i omgivningens öron.

I sitt utforskande av vokalernas fantastiska melodiska möjligheter kommer Pella efter ytterligare några månader underfund med att ljud­harangerna kan blockeras.

De nya spännande ljuden skapas när läpparna sluts kring den tonande vokalen och sedan snabbt öppnas igen. Då låter det inte längre aaaAAAAaaa, eller ooooOOOOoooo, utan amamamamamam, apapapap, eller ababababa. M är lättare att hitta än p, och p är lättare att hitta än b.

– Barnet härmar ord och ordmelodier, säger Francisco Lacerda. Det vet inte att det slumpartade mamamamam betyder mamma, innan föräldrarna visar att det gör det.

Under samma period som barnet lär sig att kombinera vokaler med konsonanter lär det sig att greppa och släppa med sina händer.

Efter 7–8-månadersåldern vill tänderna fram och det kliar i tandvallen. Tungan söker sig dit, och rätt som det är upptäcker barnet att det går att blockera en vokal med tungan likaväl som med läpparna. M, p och b har fått sällskap av t och d.

De nya konsonanterna kombineras oftast med vokalen i eftersom tungspetsen redan är på plats när barnet släpper blockeringen (undersök gärna själv).

När Pella som bor i Sverige säger ti eller di, tolkar hennes föräldrar det som titta eller där. De tycker att deras dotter är fantastiskt begåvad.

När ett brittiskt barn säger samma sak, tolkar den vuxne det som daddy, och är oändligt stolt.

Omedvetet gör de vuxna en positivare tolkning av barnets ordliknande ljudharanger ju högre tonfallsfrekvensen är. Ett litet barn får därför mer uppmärksamhet och beröm än ett större som skapar samma ljud vid en lägre frekvens.

– Det räcker med att en åtta­månaders baby matchar ett ord med en konsonant någon­stans i mitten av en harang, för att föräldrarna ska visa sin uppskattning, säger Francisco Lacerda. Om samma yttrande görs av en tvååring tolkar de inte in något ord alls.

Den anatomiska, kognitiva och sociala utvecklingen fortsätter att gå hand i hand. Genom att agera och se vad som händer lär sig barnet allt mer om sig själv, omgivningen och språket.

När Pella i ettårsåldern lär sig att gå, finns det en oändlig massa saker och företeelser att upptäcka och benämna. Hon gillar att lyssna på ramsor, att bläddra i pekböcker och att svara mjauuuu, när någon frågar hur katten låter.

– Vissa barn pratar mycket från början, andra lyssnar och är länge tysta, säger Francisco Lacerda. Föräldrarna behöver sällan oroa sig, så länge de kan se att barnet har en inlärningsstrategi och är intresserad av kommunikation.

Pella för sin del är en mästare på att härma omgivningens ljudmelodier och hänger sig åt långa njutningsfulla jollerramsor. Det allra mesta betyder ingenting – fast det låter som svenska.

Än så länge kan vilket språk som helst bli hennes.

Om hon åker med sina föräldrar till Kina för att hälsa på sin moster med familj, kommer hennes språkmelodi efter bara några dagar att vara mer kinesisk än svensk. Men så fort hon är tillbaka i Sverige igen återgår hennes joller till ”svenska”. Hon lär sig snabbt allt fler ord.

När hon är 16 månader har hon ett aktivt ordförråd på runt tio ord, och ett passivt på kanske hundra.

Hon använder dem ett åt gången.

Pella är ungefär 18 månader när hon en dag plötsligt säger: ”Pella bil.” Då har det hänt en stor sak. För första gången i sitt liv, har hon beskrivit tillvaron genom att använda ett subjekt och ett objekt och – även om hon ännu inte får med mellanordet – förstår hon att de binds samman av en relation. Det sammanbindande ordet kan lika gärna vara ett verb som ett adjektiv eller ett genitiv-s.

– Insikten att språket byggs upp av element som kan kombineras på en mängd olika sätt, är avgörande i den lingvistiska processen, säger Francisco Lacerda. Det som därefter är kvar, är teknikaliteter, petitesser och finlir.

18 månader till 18 år
Mer och mer, bättre och bättre

Till finliret hör uttalet. Vissa ljud är knepigare än andra.

Fastän Pella har blivit tre och ett halvt kan hon inte få till ett riktigt r, som skapas genom en fin balans mellan spänningen i tungspetsmusklerna och lufttrycket i lungorna.

Så Pella säger jamla, i stället för ramla och jund i stället för rund.

S är också marigt, det gäller att forma en skåra med tungspetsen och pressa igenom luften med hastigheten som krävs för att skapa brus. (Jämför med en vissling: om luftströmmen genom läppöppningen blir för stark eller för svag så skapas inget ljud.)

För Pella blir sitta titta, och semla blir temla.

Hon blir jättearg när hon säger till sin farmor att hon vill sitta och farmor svarar ja, titta! Då skriker Pella: Inte titta! Titta!

Lika svårt är det att få ordning på de med s besläktade sje-ljuden, som det finns många av i svenskan.

Pella ger sig inte och samma dag som hon fyller fyra, kan hon äntligen välja om hon ska säga stjärna eller kärna.

I fyraårsåldern blir hon också medveten om förhållandet mellan orsak och verkan. Då får ord som eller och om betydelse.

Sedan är det förstås alla de grammatiska utmaningarna. Att gav blir gedde och gå blir gådde är egentligen ett positivt tecken på att barnet har identifierat den ändelse som brukar användas för att få ett verb att referera till något i dåtiden.

I femårsåldern behärskar barnet språkets alla aspekter.

Då är också den intellektuella och reflekterande kapaciteten tillräcklig för att kunna förstå vitsen med de krumelurer som kallas bokstäver.

Leken, som har gått från experimenterande med vokalljud till ord, till meningar, fortsätter nu genom att översätta ljud och ord till förutbestämda tecken som sammantagna representerar det talade språket.

Utan den fantastiska uppfinning som ett skriftsystem är, skulle det inte finnas några böcker att läsa. Genom att läsa ökar barnets kunskap om ordföljdens betydelse, språkets struktur och de enskilda elementen i det. På en högre nivå ger läsningen möjlighet att sätta sig in i andra människors tankar och känslor – och att referera till sig själv.

Under de kommande åren handlar språkutvecklingen just om relationen till människor och företeelser.

– Barnets förmåga att anpassa sitt språk efter sammanhanget blir allt större, säger Francisco Lacerda. En femåring kan inte prata som en 15-åring, men en 15-åring kan anpassa sig efter en 5-åring.

Tonåren är en dramatisk och känslig period – även språkligt. För att markera sig själv och sin grupptillhörighet är det lika viktigt med ordval och sätt att tala som klädval och musiksmak.

Förmågan att förstå komplicerade sammanhang, formulera logiska argument och använda retoriska grepp blir alltmer sofistikerad.

När Pella har fyllt 18 kan hon använda språket både för att visa vem hon är och för att dölja det.

18–80 år
Livslångt lärande

Språkutvecklingen fortsätter hela det aktiva livet, framför allt genom att ordförrådet blir större.

Maria Leijonhielm är frilansjournalist.