Känslor väntar på teknisk lösning

Dagens Nyheter publicerade en gång en artikel som börjar med en fullkomligt ordinär fråga: "Vad har du för email-adress?" Det är bara det att året var 1993 och det skulle dröja ett par år innan internet trätt in i de vanliga svenskarnas vardag. Frågan ställdes som ett mycket lyckat försök att förflytta läsarna in i framtiden för att få dem att föreställa sig hur framtidens kommunikation skulle komma att se ut.

Nu är framtiden här. Skrivmaskinerna är sedan länge skrotade och mejladresser hör inte längre till futuristiska spekulationer.

Som så mycket annat nytt konkurrerar mejlen inte ut det gamla, åtminstone inte direkt. Mejl är inte som brev utan frimärke; det är något nytt, en blandning av de kommunikationsformer vi redan kände till. Vi har börjat utveckla nya språkliga beteenden för just detta medium.

En konvention för mejl är ärenderaden. Jag läser i min egen inkorg, och hittar ärenden som Anmälan till presentation på måndag, Realisation på glas, porslin och kök och Byte av e-postadress. De liknar inte rubriker i tidningar, inte etiketter på lådor, inte titlar på böcker. De är i sanning ett nytt språkligt uttryck.

Ibland är ärenderaderna allmänt hållna, i stil med Information eller Viktigt att veta. Kanske blir det så för att vi är osäkra på hur vi ska formulera vårt ärende, eller möjligen för att vi inte fäster så stor vikt vid det. Ärenderaden har ju två olika syften: först använder vi den för att förmedla information, och sedan för att sortera och hitta i det enorma informationsarkiv som vår mejlkorg är.

Mejlväxlingar utvecklas ofta till längre konversationer. Många moderna mejltjänster för också samman alla mejl med samma ärende i en så kallad tråd. På så sätt blir det enkelt att följa turerna i konversationen.

Eftersom mejlet kommer fram bara någon sekund efter att det har skickats, så förväntar sig den mejlande ett relativt snabbt svar. När det gått ungefär två dagar börjar konversationen skruva obekvämt på sig. Har det uppstått något missförstånd? Är han arg på mig? I en sådan situation byter vi gärna medium, och ringer upp för att få ett säkrare intryck av läget. Nej, han verkar inte vara arg. Han hade bara mycket att göra.

Det som sägs i en mejlkonversation får gärna vara kortfattat; det går bra att svara på ett mejl med Ok eller Bra. En så fåordig och föga ansträngande stil gör också att turerna i konversationen blir fler. Det är så enkelt att svara att den mejlande förväntar sig ett svar, även om det bara är ett Ok.

Häromdagen fick jag ett skriftligt meddelande den analoga vägen. På en papperslapp i ett kuvert hade en vän skrivit "Här får du papprena jag pratade om. Hoppas det gick bra med allt i torsdags". Förstrött letade jag efter papperslappens svara-knapp. "Tack, det ordnade sig", skulle jag skriva. Självklart hittade jag ingen svara-knapp. Jag kände mig lite skamsen och lät det hela bero. Och eftersom det inte finns något tekniskt underlag blir det inte lika obligatoriskt att svara på ett meddelande som är skrivet på en papperslapp. Men någon dag senare frågade min vän i ett mejl "Visst blev allt okej med papprena?".  

Mejlkommunikation har alltså möjligheter för kortare och i någon mån mer spontana turer än brev har. Ändå är vi fortfarande en bra bit ifrån realtidskommunikation, som muntliga samtal och chatt. Om inte annat syns det på hur avgränsade turerna är: vi skriver ofta hej, även en bit in i konversationen. Så gör man förstås inte i realtidskonversationer. Dessutom går det inte att tala i munnen på varandra.

En annan skillnad mellan mejl och samtal i realtid är att det sällan finns behov av att sätta definitiv punkt för en mejlkonversation. Det innebär att mejl inte riktigt kan bära upp fraser som Hej då, som vi brukar använda för att avsluta realtidskonversationer. I mejl använder vi snarare avskedsfraser som Vänliga hälsningar - särskilt följda av vårt namn. Och i mindre formella mejl kan själva namnet fungera som en självständig avskedsfras.

Nu är det arton år sedan Dagens Nyheter formulerade sin profetia, och den självklara frågan är hur nästa framtid ser ut. Hur kommunicerar vi år 2029, om ytterligare arton år?

Antagligen har vi utvecklat nya blandningar av verktyg som mejl, sms och sociala nätverkstjänster. Ett av de mest trängande behoven är annars att utveckla funktioner som gör att vi kan förmedla känslor och sinnesintryck via digital kommunikation. Vi har försökt med smileys och asteriskinramade aktiviteter, *fnissar*, men de är inte optimala. Det beror dels på att det är så enkelt att fejka en känsla genom att skriva en smiley trots att man inte alls är glad, dels på att skrivsätten har för lågt stilvärde för formella mejl. Fast sådant ska förstås också förändras med tiden - för inte länge sedan blev knappt ens internet taget på allvar.