Hej rymden!

Förr fanns bara vi och Gud. Nu kryllar universum av planeter, en del alldeles tätt inpå. Åt alla håll omges vi av stjärnor som omges av nyupptäckta planeter. Det vore väl själva den om vi inte skulle kunna få tag på någon att prata med.

I femtio år har människan systematiskt försökt få kontakt med utomjordiska civilisationer. Vi har lyssnat efter signaler från fjärran stjärnor, vi har skickat ut egna meddelanden. Men resultatet är magert. Eller snarare: noll.

Nu försöker forskarna med nya angreppssätt. I våras samlades de från hela världen i Texas för en konferens om astrobiologi, utomjordiskt liv. Sessionen om interstellär kommunikation samlade ett femtiotal personer. Det handlade om kommunikation som ska äga rum  i rymden, från stjärnhop till stjärnhop. Diskussionerna på konferensen i Texas blir en del av underlaget för en ny strategi i sökandet efter utomjordisk intelligens, SETI.

Länge var kontakterna med rymden och dess invånare ett gebit för fysiker och tekniker. Men det obetydliga resultatet har krävt en omvärdering, och nu försöker man gå mer tvärvetenskapligt till väga. Den amerikanska rymdstyrelsen Nasa har till exempel börjat anlita historiker. Konstnärer och musiker ska också involveras mer, liksom antropologer, arkeologer, kryptografer, semiotiker, filosofer, vetenskapshistoriker, sociologer, psykologer och lingvister.

Allt detta för att förbereda oss för  kosmiska kulturkrockar, förklarar  idé- och lärdomshistorikern David Dunér vid Lunds universitet, en av få svenska forskare som ägnar sig åt frågor om intergalaktiska samtal. Han var också med i Texas.

- Säg att vi skulle träffa på en främmande civilisation. Det skulle förändra vår kultur radikalt. Historiskt har möten med nya, jordiska civilisationer inneburit kunskaps- och kulturöverföring, på gott och ont. Det får vi förutsätta kommer att ske om vi skulle få kontakt i rymden.

Tekniskt finns inga större problem, människan kan enkelt skicka ut och ta emot radiosignaler över stora avstånd. Att ställa in siktet kan förvisso vara knepigt. Ska man välja ut "lovande" stjärnor eller sprida skurarna jämnt över galaxerna? Annars är det stora problemet hur meddelanden ska formuleras respektive avkodas. Där kommer lingvisterna, semiotikerna och historikerna in.

- Vårt språk är till för kommunikation mellan individer av vår egen art, inom vår kultur. Vår hjärna är extremt anpassad för att kommunicera med Homo sapiens på vår jord. Hur kommunicerar vi med varelser som har en helt annan evolution, en helt annan kultur? frågar sig David Dunér.

- Jag tror att vi behöver lära av till exempel forskningen om hur barn lär sig förstå symboler, hur de lär sig språk. Kanske kan vi lära oss utomjordingars språk genom interaktion, kanske behöver vi fara dit.

En språkresa till yttre rymden, alltså.

Bara att förstå varandra här på jorden är ganska marigt. Att snacka med rymdisar är alla språkutmaningars moder. En uppgift som egentligen ligger långt bortom språket, vida utanför vår fattningsförmåga. Allt vi kan göra är mer eller mindre kvalificerade gissningar.

Fysikerna har gjort några grundantaganden. För att ta emot våra signaler och skicka ut egna måste utomjordingarna stå på en sådan teknisk nivå att de förstår matematik och fysik, och att de kan konstruera kraftfulla radiosändare. Även om de inte använder våra siffror måste de matematiska och logiska begreppen vara desamma.

Civilisationer utan några som helst beröringspunkter med vår kommer vi aldrig att kunna konversera med, hur mycket vi än bombarderar deras planet med signaler. Eller så finns det världar som ligger så långt före i utvecklingen att vi inte har förstått alla de budskap som de skickat till oss genom årtusendena.

Den legendariske och omstridde Erich von Däniken, fortfarande aktiv vid 75 års ålder, lanserade i slutet av 1960-talet sina spektakulära teorier om att rymdvarelser besökt jorden kontinuerligt sedan tidernas begynnelse. De har lämnat efter sig meddelanden i form av monument som pyramider, jättelika hällristningar i Sydamerika och stencirklar som Stonehenge i Storbritannien.

Liknande tankar om kommunikation i kolossalformat kläcktes långt tidigare. Redan i början av 1800-talet föreslogs flera fantasifulla sätt att skicka meddelanden till varelser på månen eller Mars. En rysk matematiker ville kalhugga enorma skogsarealer i Sibirien så att ytorna illustrerade Pythagoras sats,  a2 + b2 = c2, väl synlig från månen. En österrikisk astronom ville gräva djupa cirkelformade diken med flera kilometers radie i Sahara och fylla dem med paraffin som tändes på, även det för att dra till sig månbornas uppmärksamhet.

Systematiska försök att kommunicera med yttre rymden påbörjades först 1960. Då skapade Frank Drake, numera  80 år och i full gång, projekt Ozma i USA. Det gick ut på att lyssna av signaler från solliknande stjärnor på drygt tio ljusårs avstånd.

Samma år konstruerade den nederländske matematikern Hans Freudenthal språket Lincos, lingua cosmica, för samtal med utomjordingar. Det bygger på siffror och logiska operatorer. Först skickas några enkla heltal ut, sedan presenteras räknesätten innan svårighetsgraden ökas med jämförelser mellan tal samt logiska begrepp. Därefter införs tid, rum och - slutligen - språk.

Lincos har aldrig använts i praktiken men utvecklas fortfarande, främst av den holländsk-svenske forskaren Alexander Ollongren.

Projekt Ozma utvecklades med tiden till det nu välkända SETI-projektet, där signaler från rymden avlyssnas med gigantiska parabolantenner. I dag hanteras de enorma informationsmängderna med bland annat systemet SETI@home, där människor laddar ner program och mottagna signaler för analys. Forskarna använder på så sätt outnyttjad kapacitet på tusen och åter tusen hemdatorer världen över och skapar en enorm virtuell superdator.

Likväl är resultatet klent.

Eller så har vi som sagt redan översköljts av meddelanden som vi inte förstår. Kontakten kommer kanske som en viskning snarare än en smäll, för att tala med T S Eliot.

Den 15 augusti 1977 plockades den hittills mest lovande signalen upp av en SETI-parabol i Ohio. Den varade i drygt 70 sekunder och var så stark att astronomen på plats ringade in den på utskriften och skrev ett Wow! i marginalen. Sedan dess kallas den wow-signalen, och finns att höra på till exempel Youtube.

Signalens källa lokaliserades till stjärnbilden Skytten. Det betyder tyvärr att det skulle ta 20 000 år för ett svar från oss att komma fram - och lika länge till innan deras svar når oss. Ett annat problem är att det bara kom en enda  signal. Ett tredje att den inte tycks innehålla något meddelande.

Fler kandidater har registrerats, till exempel underliga pip från Saturnus ringar, men faktum kvarstår att femtio års lyssnande på rymden inte direkt har gett några anledningar att korka upp champagnen.

Ändå tror vi att sanningen finns därute, att rymdvarelserna är vänliga och att vi är kapabla att kontakta dem. För vår strävan har inte mattats av, snarare tvärtom.

Det första avancerade försöket att skicka ett meddelande gjordes med sonderna Pioneer 10 och 11, som skickades upp 1972 respektive 1973. På deras höljen finns en aluminiumplakett med ristade bilder av vårt solsystem, väteatomen och en vinkande man och en kvinna.

Ambitionsnivån höjdes 1977 med sonderna Voyager 1 och 2, som skulle utforska solsystemets yttre planeter och sedan fortsätta ut i världsalltet. Ombord finns tolvtums grammofonskivor av guldöverdragen koppar med ljud och bilder. Bland annat innehåller de  hälsningar på 55 språk, allt från det  forntida akkadiska till moderna språk. "Hälsningar från en dataprogrammerare i den lilla universitetsstaden Ithaka på planeten jorden", lyder det svenska  meddelandet, inläst av Gunnel Schaar.

Dessutom finns ljud från djur, maskiner och fordon samt 90 minuters musik - allt från Bach till Chuck Berry. Konvoluten pryds av symboler som berättar att skivan ska spelas med 16 2/3 varv per minut. En nål och pickup bifogas.

Semiotikprofessorn Göran Sonesson vid Lunds universitet, som deltagit i SETI-konferenser och skrivit uppsatsen Preparations for discussing constructivism with a Martian, uttrycker det hela lite annorlunda. Det första problemet är inte att förstå vad meddelandet är, utan att förstå att det är ett meddelande.

- Även om man antar att vi har samma saker att tala om, till exempel fysik eller matematik, så följer det inte att vi förmedlar dem med samma uttryck. De uttryck vi använder är beroende av hur vår kropp är utformad, hur vår omvärld ser ut och så vidare, säger han.

Men bilder är väl i alla fall universella och säger mer än tusen ord - det borde väl vara ett enkelt sätt att kompakt föra över mängder med information? Det har också testats vid flera tillfällen.

Mest känt är Arecibo-meddelandet, uppskickat från en väldig parabol i Puerto Rico 1974. Det bestod av 1 679 bitar (ettor och nollor) som sändes i väg en enda gång, med sikte på en stjärnhop 25 000 ljusår bort. Vitsen med det är att just 1 679 är produkten av primtalen 73 och 23. Om bitarna ordnas i 73 rader med 23 tecken framträder en bild, som utan facit inte är lätt att tolka ens på jorden. Kanske känner man igen streckgubben, DNA-spiralen och möjligen parabolantennen, men siffrorna ett till tio, molekylstrukturer och vårt solsystem är knepigare.

Flera andra meddelanden har konstruerats på liknande sätt, med matematik, fysik och kemi som grund. Men nu resonerar forskarna i lite andra banor. En av de konstnärer som bjudits in i diskussionerna är amerikanen Steve Deihl, som i sin konst försöker avbilda universella fysiska konstanter. Ett exempel är talet e, 2,718..., som kan illustreras med såväl nautilussnäckans som galaxers spiralformer. Regnbågens spektrum som uppstår när ljus passerar genom en droppe vatten är en annan universell bild, anser han. Steve Deihl föreslår också att den kan illustreras genom att man sänder ut radiofrekvenser som motsvarar färgernas frekvenser i spektrumet.

Kanske är det bäst så. För ska man  tro semiotikerna är bilder också dömda att misslyckas. Ett meddelande kan bara förstås om sändaren och mottagaren  har gemensamma referenser. David  Dunér tänker sig att vi och rymdvarelserna i stället gör något tillsammans.

- Jag har föreslagit en gemensam observation av någonting, till exempel att vi uppmärksammar deras sol och sedan ser om de gör samma sak. Vi kan skicka ett spektrum av deras sol och de svarar med att skicka ett spektrum av vår sol. Språket bygger ju på att man har gemensam uppmärksamhet. En förutsättning för att barn ska lära sig språk är att de och föräldrarna riktar uppmärksamheten mot samma föremål.

I konsten är det enklare. Litteraturen och filmen är fylld av skildringar av möten mellan människor och rymdvarelser. Mycket handlar om invasioner av jorden och krig mellan världar, vilket får en att undra om det inte vore bättre att låta bli att försöka ta kontakt. Inte kanske för vår skull, utan för deras.

Två storfilmer har ägnats åt just själva kontaktmomentet. Det klassiska  och charmigaste exemplet är Steven  Spielbergs Närkontakt av tredje graden från 1977, samma år som Voyagersonderna skickades ut och wow-signalen togs emot. Tjugo år senare kom filmen Kontakt, med Jodie Foster.

Närkontakt går i korthet ut på att rymdvarelser kommer till jorden och skickar ut meddelanden om detta på olika sätt, bland annat telepatiskt. En radiosignal med fem toner som upprepas gång på gång tas emot i ett SETI-observatorium, en trudelutt som sedan återkommer i en rad andra sammanhang när det börjar dra ihop sig.

Nasa bygger en landningsplats för rymdskepp, och när dessa dyker upp spelar en organist tonerna som förstärks i en väldig ljudanläggning. Moderskeppet svarar med samma toner och sedan variationer på temat, som en fuga.

- Vad säger vi till varandra? frågar den förbluffade organisten.

- Det verkar som om de försöker lära oss en grundläggande tonvokabulär, svarar en forskare.

- Det är första dagen i skolan, grabbar, fyller en kollega i.

Efter ytterligare någon minut hojtar en datatekniker: "Vi har en översättning av signalen!" Datorerna - och militären - tar över orgeln och kommunikationen. Men vad som sägs får man aldrig veta. Snopet.

I en intervju som bifogas den dvd- utgåva som kom vid filmens 30-årsjubileum berättar Steven Spielberg om tankarna bakom det musikaliska temat.

"Musik var kanalen för kommunikation. De kommunicerade med ljus, färger och musik. Det skrev jag i manuset. Jag vet inte var det kom ifrån. Det vore häftigt om människor och utomjordingar kommunicerade via det som griper oss snabbare än något annat - finstämd musik."

Regissören beställde ett tema på fem toner av tonsättaren John Williams, som tyckte det var för få och begärde fler. Men svaret blev nej.

"Sju toner skulle bli för mycket melodi. Fem toner är mer ett ... "Hej! Jag ville ha en hälsning", förklarar Spielberg.

På liknande sätt resonerade tonsättaren, musikproducenten och radiomannen Håkan Lidbo när han 2008 genomförde projektet Musik för främmande civilisationer. Han bjöd in ett tiotal musiker som fick i uppdrag att skriva sådan musik, som sedan skickades ut i universum av Rymdbolaget i Kiruna. En Voyagerrepris och det maffigaste uppdrag en musiker kan få.

- Budskapet är "Vi finns och vi vill ha kontakt". Som när vi möts på gatan och säger "Hej", säger Håkan Lidbo.

Det är en viss kontrast att sfärernas musik skapas i hans pyttelilla studio i en Stockholmskällare. I samma studio gjorde Clabbe af Geijerstam på 1980-talet Rakt över disc. Det nästan rymdiska utropet Yowza! Yowza! ekar fortfarande mellan väggarna.

Den välisolerade och kala studion, nästan lite steril när den är nystädad, för också tankarna till en rymdstation.

- Elektronmusikern Ralph Lundsten kallar sin, mindre sparsmakade, studio för ett rymdskepp, säger Håkan Lidbo.

- Musik är en fundamental del av människans konstruktion. Ska vi skicka någon typ av meddelande för att berätta att vi finns ska vi välja musik. Om jag träffar någon från Papua Nya Guinea är våra språk och kulturer väsensskilda. Men spelar vi musik för varandra är vi med direkt. Jag tror att musiken och språket hänger ihop med hela vår fysik, inte minst att vi är tvåbeningar. Hade vi haft tre eller fyra ben skulle det ha låtit annorlunda. När språket flyter är det en gravitation i det hela, en dans.

Som inspiration fick deltagarna i projektet lyssna på den musik som skickades ut med Voyagersonderna. Resultatet blev tolv ganska aparta bidrag. Ett av dem bestod av mänskliga läten, som barnjoller, hjärtslag, andning och stön. Ett annat var en tonsättning av ett tal av indianhövdingen Oren Lyons. Kompositionerna sändes först i P2 och sedan i väg mot stjärnbilden Cassiopeia tolv ljusår bort.

Troligen kommer allt att dränkas av magnetstormar från solen, men Håkan Lidbo hoppas att mer avancerade civilisationer har så känsliga instrument att de snappar upp något ändå. I bästa fall blir kompositionerna slagdängor på något interstellärt disko.

Flera forskare i SETI-sfären har tankar om musik som en grundläggande struktur i universum, ett universalspråk i dess bokstavliga mening. Fast frågan är om någon uttryckt det vackrare och mer storslaget än astronomen och författaren Peter Nilson i böckerna Rymdväktaren och Nyaga.

Huvudpersonerna spelar på en orgel där olika ackord utgör kommandon till en ofattbart komplicerad rymddator. Datorns svar påverkar sedan historiens gång och musiken styr alltså universums - eller åtminstone jordens - öde.

I Rymdväktaren låter Peter Nilson matematikern Max Tauber resonera kring musiken som ett språk: "Att det finns musik, sade Tauber, är något jag aldrig har begripit fast jag har spelat i hela mitt liv. Varför har naturen gett oss en egenskap som vi inte behöver - att höra ett slags mening i något där det inte finns några förnuftiga sammanhang alls? Musiken fanns ju i naturen långt före oss, och det gör gåtan ännu underligare: fåglarna sjunger, de har musiken inprogrammerad i sig. Naturen uppfann musiken innan den uppfann tankar och språk. Det finns ett slags signaler i musiken, ett slags mening. Men vad är det?"

"Är det universums innersta ordning som vi lyssnar till i musiken? Är det Guds tankar?"

I sin sista bok, den postumt utgivna Ljuden från kosmos, fortsätter Peter Nilson resonemanget: "Det handlar innerst inne om vår mänskliga identitet och kanske om människans plats i universum. Musik är ett gåtfullt tilltal. Någon vill säga oss någonting som aldrig kan fångas i ord."

Semiotiker som Göran Sonesson tror inte riktigt på den teorin.

- I musik kan vi inte klart skilja uttryck och innehåll. Men musik liknar meddelanden i att vara avsiktigt framställda för att förmedla något, till skillnad från rispor på skivan.  

Men har Peter Nilson rätt är det Beethoven, Rachmaninov och Chuck Berry som kommer att föra vår kosmiska talan. Bara utomjordingarna får nålen på plats i pickupen.

Fast låt oss anta att vi faktiskt lyckas. Den omvälvande dag ett meddelande når oss. Vad gör vi då?

"Det står helt klart att en dialog med utomjordingar inte blir någon vanlig konversation. Det kanske tar hundratals eller tusentals år för ett meddelande att färdas från jorden till invånarna i ett annat stjärnsystem, och lika lång tid för deras svar. Med ett sådant överväldigande tidsperspektiv finns det inga skäl att stressa fram ett svar - om vi bestämmer oss för att alls svara", skriver Douglas Vakoch på SETI-institutets hemsida.

Han är professor i klinisk psykologi och den enda beteendevetaren på institutet. Han är också ansvarig för försöken att konstruera meddelanden till utomjordingar. År 1999 tog han initiativet till det tvärvetenskapliga arbetssätt som nu genomförs.

Hur ett utgående meddelande eller ett svar med inkommande post ska se ut är ganska oklart i dag. Blir det bild, ljud, siffror, språk eller allt på en gång? Tills vidare skickas inga meddelanden ut i rymden, men lingvister och andra arbetar frenetiskt med förslag på hur man bör göra när det väl är dags.

Konsten att förstå rymdspråk kallas ibland xenolingvistik, en term från  science fiction-litteraturen. Inom forskarvärlden använder man i stället ordet astrolingvistik. Det är ingen stor forskningsgren, men det pågår viss diskussion om vilka grundläggande strukturer i språk - om några alls -  som kan förväntas vara universella, i den meningen att de gäller i hela universum.

John Elliott, doktor i datorlingvistik vid Leeds Metropolitan university, har på tvärvetenskaplig väg tagit fram en algoritm för att ta reda på om en signal - jordlig eller inte - innehåller språk.

- I min forskning drar jag nytta av rön inom lingvistik, datorlingvistik, informationsteori, datagrafik, psykologi, neurovetenskap och statistik, säger John Elliott.

Han har bland annat analyserat ljudband med upptagningar från pulsarer (snabbroterande neutronstjärnor), "rymdbrus" och mänskligt tal. Allt för att hitta mönster som avspeglar språkliga element.

För att över huvud taget komma någon vart utgår han ifrån att utomjordingarna - hur olika oss de än må vara - har språk med en grammatisk struktur som kan urskiljas även om den inte förstås. Han utgår också ifrån att språket uttrycks med symboler, "i något slags teckenström".

Han säger att alla jordiska språk har en rad egenskaper gemensamma - ett påstående som dock inte är lite kontroversiellt inom språkvetenskapen. Men en hel del språk har i alla fall konsonanter, vokaler, substantiv och verb. De kan kombinera ljud till ord, de kan säga vem som gjorde vad för vem, de kan negera påståenden och ställa frågor.

Med den utgångspunkten gör han en statistisk analys av de ettor och nollor som en digitaliserad signal består av. John Elliott har testat metoden på  60 språk och sett att den fungerar, oavsett om skrivna ord byggs upp med bokstäver eller tecken för stavelser, som kinesiska. Därmed bör metoden fungera även på rymdspråk om utgångspunkten är riktig. Som en bonus får man veta om rymdspråket ligger närmast exempelvis swahili, finska eller mandarin.

Det återstår förstås att se om metoden verkligen fungerar, när den kan testas på en intelligent interstellär signal.

Forskningen vid SETI, Nasa och den europeiska rymdstyrelsen ESA vilar på vetenskaplig grund. Men så länge ingen vet om det existerar intelligent liv på andra planeter är det fritt fram för alla att ha en teori eller åsikt. Först när vi fått kontakt har vi facit.

Rymdspråk har konstruerats minst lika länge som människan drömt om att få kontakt med mångubbar, marsianer eller ännu mer avlägsna figurer. Redan kring år 1600 skrev den engelske biskopen Francis Godwin om en resa till månen, där invånarna kommunicerar med toner. År 1900 publicerade det kända franska mediet Hélène Smith boken Från Indien till planeten Mars, där hon påstod sig ha lärt marsianska  på plats.

Ett bisarrt exempel från 1960-talet är språket aUI som psykiatern John W Weilgart i Iowa hävdade att han lärt sig av utomjordingar när han blev bortförd som pojke. Varje bokstav i alfabetet ges en betydelse, sedan kombineras dessa för att skapa nya ord. 'Djur' heter till exempel os, eller "liv-sak", och 'husdjur' bos, "tillsammans-liv-sak".

Kända exempel ur populärkulturen är annars språk som klingon från Star Trek-serien och senast na'vi i filmen Avatar, som båda har skapats med hjälp av lingvister.

Ett smart sätt att kringgå hela språkproblemet är också "babelfisken" i boken Liftarens guide till galaxen. Den stoppar man in i örat och förstår alla rymdspråk. Den har också fått låna sitt namn till ett översättningsprogram på internet.

Skulle vi lära oss att översätta utomjordingarnas språk till vårt är  SETI-professorn David Vakoch ändå  inte säker på att människan är mogen  att gå längre och söka fysisk kontakt.  Det räcker inte med att nå en viss teknisk nivå,  mänskligheten måste också enas bakom projektet eftersom en kontakt kommer att påverka vår egen civilisation djupt. Om inte vi kan prata med varandra, hur ska vi då kunna prata med rymden?

David Dunér är inne på liknande tankar.

- Ser man det biologiskt är det lättare att utveckla en förmåga för matematik och teknik, men det tar tid innan man etiskt har hunnit i kapp. Skulle vi åka ut i rymden nu skulle jag bli rädd om jag var den som mötte oss. När västeuropéer mött andra på jorden har det oftast gått illa för de andra.

Idén att tala med utomjordingar ser han som ett intressant tankeexperiment, som vi kan sysselsätta oss med för att  i bästa fall lära oss något om människan.

- Även om det aldrig blir verklighet vänder det frågan tillbaka till oss själva - vad är det som gör oss till människor? Vi lär oss en del om oss själva, hur vårt språk är konstruerat, att vi är jordbundna och en del av evolutionen.

John Elliott är mer optimistisk om språkets möjligheter och ifrågasätter i en av sina uppsatser om det verkligen går att kommunicera med till exempel siffror, logiska begrepp, bilder eller musik:

"Hur lovvärda eller lovande andra kommunikationsstrategier än må vara tycks det i slutändan bara vara i kommunikation med naturligt språk som vår mänsklighet kommer till uttryck och meningsfull dialog kan uppstå."