Dramat som blev ett begrepp

Klockan är 10.03 den 23 augusti 1973. Beväpnad med k-pist och dynamit kliver Janne Olsson in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm. Han avlossar en skottsalva i taket och ropar att det rör sig om ett rån. Men personalen är snabb. En anställd larmar polis och det dröjer bara någon minut innan den första patrullen är framme. När polisen tar sig in i lokalen skjuter Janne Olsson mot dom. En av poliserna träffas i handen.

Det stod snart klart att rånet hade misslyckats. Men Janne Olsson – en fånge på permission – hade inga tankar på att ge upp. Han tog tre bankanställda som gisslan och krävde tre miljoner kronor, pistoler, skottsäkra västar, hjälmar, en flyktbil och fri lejd för att släppa dom.

Det gisslandrama som utspelade sig i Kreditbankens lokaler under dom kommande sex dagarna dominerade inte bara nyhetsrapporteringen i Sverige. Händelsen var så exceptionell att den blev en internationell toppnyhet.

Men Norrmalmstorgsdramat gjorde även avtryck i språket. Utvecklingen både under och efter dramat omtalades som Stockholmssyndromet – ett fenomen som dessutom undersökts i en rad psykologiska studier och skapat debatt bland beteendeforskare. 50 år senare har ordet lånats in i språk över hela världen.

Bakgrunden till Stockholmssyndromet och det internationella genomslaget finns alltså i händelseförloppet på banken. Ett annat krav från Janne Olsson var att den ökände brottslingen Clark Olofsson skulle släppas och föras till banken. Regeringen gick med på kravet. Clark Olofsson hämtades av polis på fängelset i Norrköping och kördes till Kreditbanken. Han hade fått instruktioner från polisen om att försöka övertala Janne Olsson att ge upp. Så blev det inte. I valvet upptäckte Clark Olofsson en bankanställd som lyckats hålla sig gömd. Även han togs som gisslan. I väntan på att regeringen skulle säga ja till dom resterande kraven barrikaderade sig duon i valvet tillsammans med dom tillfångatagna.

Dramat utspelade sig i direktsändning. Vid ett tillfälle ringde en i gisslan till redaktionen för Ekot i Sveriges Radio. Den bankanställda förklarade att det inte var Clark Olofsson och Janne Olsson som hon fruktade. I stället befarade hon att polisen skulle storma lokalen:

”Jag är inte det minsta rädd för Clark och den här andra killen, va. Jag är rädd för polisen. Förstår du det? Kommer dom in här med 20 man och börjar skjuta då dör jag eller nån av mina kompisar. Det är oundvikligt, va. För han har alltid en av oss tjejer framför sig som sköld. … Jag litar fullständigt på dom. Jag skulle kunna åka hela världen runt med dom. Definitivt alltså. Vi har inte som det står i tidningen varit i någon pressad situation här inne. Tro det eller ej, vi har haft riktigt trevligt här. Vi har suttit och pratat och allting. Det enda man har varit rädd för är att polisen ska gå till attack eller att dom här krypskyttarna i Berzelii park ska börja skjuta. Det är jag livrädd för, va. Dom här killarna är inte jag det minsta rädd för.”

Efter sex dagar var dramat över. Polisen borrade hål i taket och sprutade in sövande gas i valvet som satte duon ur spel. Janne Olsson och Clark Olofsson greps och dom fyra bankanställda fick sin frihet.

Efterspelet till dramat blev inte mindre intressant för både medier och forskare. Janne Olsson dömdes till tio års fängelse. Clark Olofsson fälldes i tingsrätten men friades i hovrätten. Han hävdade att han enbart försökte skydda gisslan. Dom fyra anställda vittnade under rättegången men lämnade inga uppgifter som talade mot duon. I stället samlade gisslan in pengar för att bekosta duons försvar under rättsprocessen.

Kriminologen och psykiatern Nils Bejerot gav råd till polisen under gisslandramat. I en nyhetssändning efter dramats upplösning beskrev han fenomenet som Norrmalmstorgssyndromet, där gisslan började sympatisera med gisslantagarna och försvarade deras handlingar.

Det stora intresset för händelsen gjorde att hans analys snabbt fick internationell spridning. Den blev också föremål för psykologisk forskning – men då talades det i regel om Stockholm i stället för Norrmalmstorg, som i engelskans Stockholm syndrome som enligt Oxford English dictionary är belagt sedan 1978. Inledningsvis användes begreppet i vetenskapliga tidskrifter men det etablerade sig snart också i allmänspråket.

Den användningen blev även den dominerande i svenskan. Det talas främst om Stockholmssyndromet, som är belagt sedan 1976. I Svenska Akademiens ordbok anges definitionen ’om förhållandet att person(er) som tagits ss. gisslan av t. ex. rånare l. terrorister ofta efter en tid (ss. ett utslag av självbevarelsedrift) känner lojalitet med rånarna osv.’

Stockholmssyndromet har gått på export till en mängd språk över hela världen. Ordet har lånats in i bland annat finskan (Tukholma-syndrooma), spanskan (síndrome de Estocolmo), bretonskan (azoniad Stockholm), estniskan (Stockholmi sündroom), polskan (syndrom sztokholmski), albanskan (sindromi i stokholmit), slovakiskan (štokholmský syndróm), isländskan (Stokkhólmsheilkenni), afrikaans (Stockholmsindroom), vietnamesiskan (hội chứng Stockholm) och uzbekiskan (Stokgolm sindromi).

Ortnamnet Stockholm är belagt sedan 1252 då formen Stokholm nämns i skyddsbrevet för Fogdö kloster. Men ursprunget är omtvistat och har diskuterats åtminstone sedan 1500-talet. Att Stockholm är bildat till stock och holme, ’ö’, är alla överens om. Däremot finns det olika åsikter om vad stock faktiskt syftar på.

Den mest etablerade tolkningen är att stock här används i betydelsen ’kvistad stam av fällt (större) träd’ och syftar på pålspärrar som placerades i vattnet vid Stadsholmen för att skydda den framväxande staden mot fientliga fartyg. Den kanske vanligaste invändningen mot teorin är att den här typen av spärr snarare omtalades som stäk än stock.

Genom århundradena har en rad andra förklaringar lanserats. Den första kända tolkningen av namnet gjordes redan 1532 av Jakob Ziegler. Han hävdade att Stockholm syftade på att husens grundmurar vilade på stockar.

Både stock och holme har fornsvenska rötter och är ord som är gemensamma för dom germanska språken. Syndrom, ’grupp av symtom som är typiska för viss sjukdom’, är belagt i svenskan sedan 1904. Ursprunget är grekiskans syndrome, ’sammanfall’.

Det var alltså ett ord med spretiga rötter som spreds över världen. Stockholmssyndromet sällar sig därmed till bland annat ombudsman, smörgåsbord, flygskam och plogga, ’jogga och plocka upp skräp’, som svenska ord som lånats in i många andra språk på senare tid.

Inom psykologin är Stockholmssyndromet omdiskuterat. Somliga ser fenomenet som att gisslan identifierar sig med kidnapparna och gör deras sak till sin egen. Dom tillfångatagna ursäktar kidnapparnas metoder samtidigt som dom kritiserar polisen och andra myndigheter. Andra psykologer väljer att tona ner identifikationen. I stället betraktar dom Stockholmssyndromet som ett slags överlevnadsstrategi i en situation där livet står på spel. En tillfällig lojalitet med kidnapparna kan främja möjligheterna till frigivning. Vissa beskriver beteendet snarare som instinktivt än viljestyrt.

Stockholmssyndromet har använts som förklaringsmodell för en rad senare kidnappningar och gisslantagningar. Den amerikanska terrorgruppen Symbiotiska befrielsearmén tillfångatog 1974 Patricia Hearst, arvtagare till ett tidningsimperium. Terroristerna höll henne instängd i en garderob och krävde att flera av organisationens medlemmar skulle friges ur fängelse. Som livstecken fick Patricia Hearst spela in uttalanden som skickades till medierna. Polisen noterade att hon steg för steg anammade terrorgruppens språkbruk och ideologi. Efter 57 dagar som gisslan bytte hon sida och anslöt sig till Symbiotiska befrielsearmén. Några dagar senare deltog hon i ett bankrån i San Francisco. Hon berättade för den skräckslagna personalen att hon var Patricia Hearst men att hon hädanefter skulle kalla sig Tania, en anpassning till terrorgruppens kodnamnssystem. Dom följande månaderna var hon inblandad i en rad attentat. När hon greps och ställdes inför rätta hävdade försvarsadvokaten att hon var ett offer för Stockholmssyndromet. Försvararen ansåg att hon hade blivit hjärntvättad under tiden som gisslan och att hon därför inte hade kontroll över sina handlingar. Domstolen tog inte hänsyn till det argumentet utan dömde henne till fängelse.

Stockholmssyndromet har även blivit något av ett populärkulturellt fenomen. Stokkhólmssyndromið är till exempel namnet på ett album av det färöiska punkrockbandet 200 medan både ett amerikanskt rockband och ett svenskt popband kallat sig Stockholm syndrome.

Stockholmssyndromet har gjort fler avtryck i språket och inom den psykologiska teoribildningen genom Limasyndromet. I december 1996 utspelade sig ett gisslandrama i Lima i Peru. Fjorton beväpnade medlemmar i en kommunistisk gerilla trängde sig in på den japanska ambassadörens residens under en fest. Över 600 gäster togs som gisslan.

Men gisslantagarna började snart släppa stora grupper av fångar. Dramat fick sin upplösning 126 dagar senare när militär tog sig in i byggnaden och lyckades frita dom sista i gisslan. En av fångarna sköts till döds i räden. Terroristerna hade då bara kvar ett fåtal av den ursprungliga gisslan.

Skälet till att så många släpptes så tidigt har i efterhand förklarats med Limasyndromet – där gisslantagarna började känna sympati för gisslan i stället för det motsatta förhållandet som är typiskt för Stockholmssyndromet.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.

Artikeln är baserad på ett kapitel från boken Nusvenska – en modern svensk språkhistoria i 121 ord (Morfem 2020).