Lilleputtarna som uträttar stordåd i skrift
Staffan Eng har läst Skiljeteckensboken av Siv Strömquist (Morfem).
Bild: Johan Artursson
Nu kommer den tredje omarbetade upplagan av språkvetaren Siv Strömquists Skiljeteckensboken, som förutom en ny färg på omslaget har försetts med ett antal mindre tillägg och nya exempelmeningar.
Sedan boken först publicerades 2013 har den hjälpt många skribenter att välja rätt skrivtecken. Men intresset för den beror nog lika mycket på dess medryckande berättande – de flesta skrivreglerna finns ju redan utförligt förklarade i standardhandböcker som Svenska skrivregler.
Till skillnad från de betydligt torrare referensverken betraktar Siv Strömquist nämligen skiljetecken som meningsbärande symboler med stora uttrycksmöjligheter – ett slags skriftens kroppsspråk, om man så vill. Det föranleder historiska och skönlitterära nedslag som visar hur författare har gett de små krumelurerna nya, kreativa användningar.
Siv Strömquist väjer heller inte för frågor som annars ofta hamnar i skymundan i diskussionerna om språkriktighet: Bör en emoji föregås av mellanslag? Hur många tecken ska en textrad bestå av för att bli så läsbar som möjligt? Vilka funktioner har asterisker i chattar?
Därtill kommer en rad underhållande felskrivningar av typen ”Nu äter vi mormor!” (se där vad ett utelämnat kommatecken kan ställa till med!) och allehanda kuriosa, till exempel att skrivtecknet snabel-a, @, är en fransk kommersiell 1700-talsvariant av bokstaven à som i à-pris.
Att nykomlingen interrobang, ‽, har förärats ett eget kapitel bland de etablerade skiljetecknen får däremot ses som rent önsketänkande: denna svårlästa sammanslagning av utropstecken och frågetecken har inte fått något genomslag på 60 år, och det finns väl egentligen ingenting som talar för att den kommer att få det i fortsättningen heller.
Då är det stora utrymme som ägnas åt semikolon mycket mer befogat. Trots förekomsten av tydliga regler tycks denna värsting till skiljetecken ständigt vålla skribenter nya problem, så jämförelserna med kolon och tankstreck fyller verkligen ett pedagogiskt behov.
Men bokens största förtjänst är ändå att den över huvud taget får oss att se de grafiska lilleputtarna, som är så lätta att försumma trots att de är helt avgörande för att våra texter ska bli läsbara.
Eller som Siv Strömquist själv formulerar saken: ”Utan skiljetecken, ingen text. […] Det är med skiljetecken, dessa skriftspråkets allra minsta beståndsdelar, som texter tar form, blir överskådliga och begripliga.”
Staffan Eng är frilansjournalist.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
Nu kommer den tredje omarbetade upplagan av språkvetaren Siv Strömquists Skiljeteckensboken, som förutom en ny färg på omslaget har försetts med ett antal mindre tillägg och nya exempelmeningar.
Sedan boken först publicerades 2013 har den hjälpt många skribenter att välja rätt skrivtecken. Men intresset för den beror nog lika mycket på dess medryckande berättande – de flesta skrivreglerna finns ju redan utförligt förklarade i standardhandböcker som Svenska skrivregler.
Till skillnad från de betydligt torrare referensverken betraktar Siv Strömquist nämligen skiljetecken som meningsbärande symboler med stora uttrycksmöjligheter – ett slags skriftens kroppsspråk, om man så vill. Det föranleder historiska och skönlitterära nedslag som visar hur författare har gett de små krumelurerna nya, kreativa användningar.
Siv Strömquist väjer heller inte för frågor som annars ofta hamnar i skymundan i diskussionerna om språkriktighet: Bör en emoji föregås av mellanslag? Hur många tecken ska en textrad bestå av för att bli så läsbar som möjligt? Vilka funktioner har asterisker i chattar?
Därtill kommer en rad underhållande felskrivningar av typen ”Nu äter vi mormor!” (se där vad ett utelämnat kommatecken kan ställa till med!) och allehanda kuriosa, till exempel att skrivtecknet snabel-a, @, är en fransk kommersiell 1700-talsvariant av bokstaven à som i à-pris.
Att nykomlingen interrobang, ‽, har förärats ett eget kapitel bland de etablerade skiljetecknen får däremot ses som rent önsketänkande: denna svårlästa sammanslagning av utropstecken och frågetecken har inte fått något genomslag på 60 år, och det finns väl egentligen ingenting som talar för att den kommer att få det i fortsättningen heller.
Då är det stora utrymme som ägnas åt semikolon mycket mer befogat. Trots förekomsten av tydliga regler tycks denna värsting till skiljetecken ständigt vålla skribenter nya problem, så jämförelserna med kolon och tankstreck fyller verkligen ett pedagogiskt behov.
Men bokens största förtjänst är ändå att den över huvud taget får oss att se de grafiska lilleputtarna, som är så lätta att försumma trots att de är helt avgörande för att våra texter ska bli läsbara.
Eller som Siv Strömquist själv formulerar saken: ”Utan skiljetecken, ingen text. […] Det är med skiljetecken, dessa skriftspråkets allra minsta beståndsdelar, som texter tar form, blir överskådliga och begripliga.”
Staffan Eng är frilansjournalist.
Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.
