Han lekte med ord, takt och tid

Ett ord som en människa fäster sig vid 
kan verka i oberäknelig tid.
Det kan framkalla glädje till livets slut,
det kan uppväcka obehag livet ut.
Ja, det påverkar livet på jorden.
Så slarva inte med orden!

Alf Henriksons Ord är en av de över 20 000 dagsverser som han kom att skriva under sina över 60 år på Dagens Nyheter. Jag är inte ensam om att bära med mig Alf Henriksons formuleringskonst. Det är få som kan tävla med honom om att tejpas upp på kylskåp eller ge tröst och perspektiv i dödsannonser.

Detta vid sidan av allt annat i hans enorma produktion: journalistik, historiska böcker, pjäser, översättningar, lexikon. Men kärnan i hans värv var ordlekarna.

I Vägen genom H – en bok om Alf Henrikson får vi göra ett kärt återbesök i detta unika författarskap. Det är dels en biografi, dels mer ingående studier av de element som utgjorde hans signum.

Ett kännetecken är den vanvördiga stilen, skriver Catharina Grünbaum i boken. Om tonen riskerar att bli för högstämd bryter han stämningen med något prosaiskt rimord. Och blandar halvcitat och ordval från äldre källor med sitt eget nutidsspråk.

Förutom halvcitat är dagsverserna fulla av brottstycken, anspelningar och rytmer. Anspelningarna susar många gånger över huvudet på oss läsare, men fungerade som startmotor för Alf Henrikson i skaparprocessen.

Inte bara rytm utan också sångbarhet är utmärkande: ett ledigt tonfall med betoningarna på rätt ställe. Många av dagsverserna blev också tonsatta. Min gamla körledare Daniel Helldén, som också var tonsättare, skrev en oförglömlig kanon av denna:

Bländverk, sken och villa är timmar, dagar och år.
Tiden, tiden står stilla.
Det är vi som går.

Trots folkets kärlek hade verserna svårt att ta plats i diktantologierna. Det kan ha att göra med Alf Henriksons egen inställning. Han hade inte mycket till övers för det litteraturideal som rådde – att det var fint att vara svår – och hade inga pretentioner på att kallas diktare.

Mycket hellre fick verserna och texterna vara upplysande. Trots lekfullheten är det svårt att tänka sig en mer pedagogisk minnesvers för versfötter än ”Versfötter”:

Havet är fullt av daktyler som lägger sig.
I sömntung jämvikt rörs spondéns boj.
På stranden dansar jamb vid jamb.
Där står fem trokéer stelt på linje.

Anapester till häst rycker an.

Cecilia Christner Riad är redaktör på Språktidningen.