Vokalerna i svenskan låter sig höra

Vad lägger personer från andra språkområden märke till när de möter svenska språket? Accenten, naturligtvis, den som gör att vi skiljer substantivet buren från verbformen buren. Ofta får man också höra att svenskan låter klangrik, att den har så tydliga vokaler. Jo, i svenskan dränks dessa inte av konsonantanhopningar, kluster. Sje-ljud, till exempel, kombineras inte med ytterligare en konsonant, som i tyskans Schweden, schreien, eller engelskans shrink, än mindre med tje-ljud, som i ryskans rödbetssoppa borsjtj. Polska konsonanter hopar sig i munnen hos den som inte kan språket: Szczecin, Przewalskis häst. Ett ord som västkustskt är en ovanlighet, och lätt tungvrickande för en svensk.

Vokalerna däremot låter sig höra. I rikssvenskan är de klara monoftonger: klar, mor, blå.

Har de också ett särskilt uttrycksvärde?

Skalden och språkmannen Georg Stiernhielm lade (med Platon på axeln) på 1600-talet fram en språkteori som innehöll tanken att ljud och ord rent fonetiskt återspeglar det som de betecknar. Sålunda stod m för kall materia, jord, mörker och död – latinets mors: ”Döden molmar i mull, allt vad här glimmar och gläntsar.”

Den strukturalistiska lingvistiken säger tvärtom att tecknet är godtyckligt, arbiträrt. Döden heter just så på svenska, på latin mors, och hade lika gärna kunnat heta något annat på båda språken.

Men så har vi alla de ljudhärmande, onomatopoetiska, och ljudsymboliska orden som hörbarligen inte är godtyckliga tecken för det som de står för: skrälla, krascha, hackig, buller, bång, mumla, äckel, fjantig, pjåskig, pytteliten … (Frågan är om inte de flesta ord någon gång i språkets urtid har varit just ljudhärmande – det ansåg i alla fall Stiernhielm.)

Och även om man inte som Stiernhielm kan knyta enskilda ljud till särskilda innebörder kan vi inte frånkänna ljuden vissa egenskaper: l och j låter lenare och mjukare än det kaxiga k, i låter kallare och vassare än det vemodiga och dystra u: sätt is, pik, stick, ilsken mot susa, sucka, butter, unken, sunkig, ulv.

Endast vokalen skiljer de tre utropsorden isch! äsch! och usch! men visst står de för olika känslolägen. Isch! för irritation över något mindre fel man själv har begått. Äsch! – lätt förargelse eller besvikelse över något som gått snett, från en vidbränd korv till en missad buss. Usch! är fördömande.

Den vokal som särskilt tycks lämpa sig för svärmiska känslor är å: trånad, gåtfull, dårskap, åtrå, gråt, tårar, moln, blåst, våg, stråkar, måne, fåle, porla, sorla, fågelsång, koltrast, ååååh! Vårens kvällar är långa och blå. Riddaren sadlar sin gångare grå och jungfrun är klädd i sobel och mård. Ådalens poesi klingar skönare än Bräckes prosa. ”Än vid Finsta rosa rorans viskar sitt skära mysterium. / Nattviolens ånga och mårans andas den kärva natten ljum” skaldar Karlfeldt om Roslagens sommar. Vi är väl glada att Selma Lagerlöf bodde på Mårbacka och inte i Pjätteryd (förlåt alla goda Pjätterydsbor!). Blånande Båven, mot vars strand hertig Karl styr sin holsteinerhingst medan Årdala klockor ringa till pingst i Snoilskys dikt, låter som ett vackrare vatten än Fylan eller Glafsfjorden, som inte ens efterledet fjord riktigt lyckas rädda.

Åren går, skål och gutår! Å-ljudet tillhandahåller ord för både högre diktning och schlager.

ä-ljudet öppnar gapet och låter oss både bräka och älska. Det lånar sig sannerligen till skilda upplevelser. Det uppträder i älskliga och milda ord som själ, källa, älva, ängsull, änglaväsen, västanfläkt, hänförd, lättja, kär, liksom ståtliga, som ädel, häst, ära, majestät. Och hemska, som kärring, häxa, djävul, bärsärk. Men i ärla, lärka, näktergal och häger finner vi behag.

Ä är å andra sidan också bokstaven för vämjelse: kväljning, kräkas, äcklig, bläääh! Går det inte fullt så långt är det ändå verkningsfullt för att utrycka obehag: vräkig, kräk, kräla, ävja, älta, ängslas, träta, gnälla, jämmer, ämlig, elände, äsch då!

Ö-ljudet verkar röna än mindre uppskattning. Visst får det klang i sjö och skön och ängder gröna, och visst har det en isande dramatik i döden dö på en öde ö, men det används ändå hellre i osköna sammanhang: stöka, böka, gnöla, böla, göl, pöl, pösig, ömklig, lömsk … Om ett åh! kan uttrycka angenäm överraskning, ett känslosamt instämmande eller rentav andäktighet och äh! ger utlopp åt förtrytelse – äh, va fan! – förblir öh? ett dumt gensvar som avslöjar att man inte begripit.

Men låt oss inte för det förakta ö:et. Det är köksregionens vokal framför andra, som dagsversskribenten Alf Henrikson noterat:

Ö-ljudet ljuder i kök och mjöl
och bröd och nötkött och smör och öl
och pölsa och bönor och gröt och gröda
och mjölk och rödlök och ösa och göda.
Ja, i köket tycks ö-ljudet överflöda.

Åtskilliga av de ord som jag har nämnt här har haft en annan vokal än i dag. Många av de långa å-ljuden har utvecklats ur ett långt a: gråta skrevs och uttalades under medeltiden grata. Ä är ibland bara ett omljud av a: vämjelse har som grundord vami (med samma betydelse), och kvälja går tillbaka på kval. Ö-ljudet var ännu i slutet på vikingatiden en diftong: död skrevs på runstenar tauþ(r).

Men ordens skepnader i förgången tid spelar ingen roll för vår upplevelse i dag när vi trånar, äcklas eller gnölar.

Catharina Grünbaum är språkvårdare och skribent.