Vår syn på namn har förändrats

På resande fot är mitt namn ganska bekymmersfritt. Anders ­Svensson innehåller inga krångelbokstäver och innebär ingen större utmaning i ­utlandet så länge tangentbordet är latinskt. Utläsningen av Svensson brukar inte heller orsaka problem. Däremot brukar jag ibland anpassa uttalet av Anders för den som behöver skriva det på ett annat språk.
I tyskan är det inga konstigheter att få till stavningen så länge som jag ­justerar uttalet – och i mitt ordvitsförråd finns ett inövat ­batteri av skämt om hur anders på tyska betyder ’annorlunda’.
På Island är visserligen Anders ett godkänt förnamn. Ändå leder det nästan alltid till stavningsbryderier. Om jag beställer kaffe eller mat för avhämtning brukar jag i stället för att bokstavera Anders använda Andrés – ett namn ingen bommar eftersom Kalle Anka på isländska heter Andrés Önd (jämför danskans Anders And).

Numera anpassar vi personnamn i svenskan i mindre utsträckning. Från 1800-talet och framåt stavas till exempel kungligheter i regel enligt bärarens skrivsätt. Charles I, som regerade i England 1625–49, blev Karl I i svenskan. Charles III, som kröntes i höstas, får däremot behålla den engelska stavningen. Att namn tidigare ofta försvenskades berodde sannolikt på att få var bekanta med främmande språk och namnformer.
Den här typen av anpassningar väcker ofta ­debatt. I min tidningshylla finns några tummade ­exemplar av det isländska barn- och ungdomsmagasinet Æskan från 1989. Redaktionens principfasta strävan att anpassa person­namn till isländskan ledde till att ­in­sändar­sidorna ibland handlade lika mycket om språkvårdsfrågor som om önskemål om affischer, idol­porträtt och fanklubb­adresser.
Måttet rågades när redaktionen skrev Mikjáll i stället för Michael Jackson. Skälet var att Mikjáll förekom i äldre ­isländska texter och var lättare att hantera i språk­systemet. Till fansens fasa blev även ­William och Steven i Guns N’ ­Roses till Vilhjálmur och Stefán. En medlem som kallades Guns blev Gunnar eller Gunnsi.
Synsättet var inte på något sätt unikt. Däremot gjorde olika medier på olika sätt. Den som läste Helgarpósturinn mötte i stället den uttalsnära stavningen Mækel Jakkson.
I dag hade den här graden av ­purism inte fått gehör varken i svenskan ­eller i isländskan. Förtrogenheten med engelskan och synen på namn har förändrats.
Men i Lettland är anpassning av ­personnamn fort­farande norm. Här kan du läsa om synsättet som gör att Michael Jackson blir Maikls Džeksons.
Trevlig läsning!