Här måste (nästan) alla byta namn

I Lettland har språkvård varit i fokus ända sedan Sovjetunionen föll och landet åter blev självständigt. Och efter Rysslands invasion av Ukraina har den blivit än mer angelägen. Men en av landets mest säregna språklagar – som ställer krav på hur utländska namn transkriberas och återges i texter på lettiska – är en princip som har funnits i århundraden.

När den svenska ­artisten Zara Larsson för ­några år sedan var på väg till Lettland för att uppträda, visste hon antagligen inte att besöket skulle komma att leda till extra arbete för Evelīna Zilgalve och de andra medarbetarna på Latviešu valodas aģentūra, Lettlands officiella språkmyndighet. Att det skulle bero på en ynka bokstavskombination i efter­namnet hade nog få utom­stående kunnat föreställa sig.
Precis som många andra språkvårdare jobbar Evelīna Zilgalve och hennes arbetskamrater med att svara på frågor om grammatik, skiljetecken och synonymer. Men till skillnad från kollegor i andra länder är det framför allt frågor om transkription – överförande av ord från främmande språk till lettiska men där originalspråkets uttal återges så noggrant som möjligt – som tar upp det mesta av arbetsdagen.

Anledningen är att det i Lettland är lagstadgat att alla utländska namn måste transkriberas i enlighet med ­lettiska uttalsregler, stavningskonventioner och grammatik. Det gäller för namn som förekommer i juridiska och politiska dokument, i artiklar, böcker och även i personliga brev.
– För alla språk har vi huvudprincipen att behålla det ursprungliga uttalet i vår ortografi. Till exempel skrivs det engelska namnet John som Džons på lettiska, eftersom j uttalas som ett dj-ljud. Vi lägger dessutom till ändelsen s, eftersom det är ett mansnamn, förklarar hon.
 
Lagen är en mindre del av en större språkpolicy som ska främja och bevara det lettiska språket, något som har varit extra viktigt efter det forna sovjetiska styret då ryska var huvudspråket inom administrationen och industrin.
Men transkribering av personnamn är inget nytt feno­men, betonar Ina Druviete, professor i sociolingvistik på Latvijas universitāte, Lettlands universitet, och tidigare minister för utbildning och vetenskap. Ända sedan det lettiska skriftspråket skapades på 1500-talet har det funnits en tradition att stava utländska namn enligt det ursprungliga uttalet.
Både yrkesutövare och privat­personer har en skyldighet att följa lagen, men det finns inga juridiska konsekvenser för dem som bryter mot den.
– Det är helt enkelt en mora­lisk skyldighet att följa den officiella språknormen, säger Ina Druviete.

Det här innebär att välbekanta namn kan se ganska annorlunda ut på lettiska. Det kanske går att gissa sig till att Selma Lāgerlēva motsvarar Selma Lagerlöf, men att Bjērns Borgs är Björn Borg kan vara lite klurigare. Ännu svårare kan det vara med engelska ­eller franska namn eftersom där ofta finns ett större avstånd mellan stavning och uttal. Att Džo Baidens och Džila Baidena refererar till den amerikanska presidenten Joe Biden och hans fru Jill Biden är kanske mindre uppenbart.
På lettiska får kvinnonamn ändelsen e eller a, vilket gör att även gifta par får lite olika efternamn. Den feminina versionen av Andersson blir Andešone, medan den manliga versionen blir Andešons, berättar Evelīna Zilgalve.

Trots att det finns detaljerade handböcker i hur personnamn på olika språk ska transkriberas till lettiska, uppstår det ändå varje dag nya utmaningar för språk­vårdarna på myndigheten.
Ett sådant tillfälle var alltså när Zara Larsson skulle uppträda i landet. Artistens efternamn hade börjat florera med två olika stavningar i medierna och det uppstod ett språkligt dilemma.
– Vi har två sätt att transkribera svenska namn på. Ett är det traditionella sättet som är närmare den skrivna formen. Det blir till Larsone, eftersom vi uttalar r och s, precis som man gör i många engelskspråkiga länder. Sedan har vi formen som mer liknar det svenska uttalet, vilket är Lāšone.
I slutändan fastställde språkvårdarna att båda stavningarna är acceptabla, men på senare tid har stavningen som är närmare det svenska uttalet, Lāšone, blivit vanligare. Förnamnet Zara anpassades till Sāra.
 
Personnamn är intimt kopplade till en ­människas känsla av identitet och kan innehålla spår av både moders­mål och familje­historia. För utlänningar som flyttar till Lettland kan det därför väcka starka känslor när de behöver ändra på sina namn i skrift. Även för de minoriteter som redan bor i landet kan det vara känsligt att inte få stava sitt namn likadant som på sitt modersmål. I enskilda fall har det gått så långt att en del personer har valt att ta saken till domstol.
Men varför tycker egent­ligen den lettiska staten att det är så viktigt med transkri­bering av personnamn? En anledning är att lettiskan använder sig av hela sju kasus, vilket är ett karak­täristiskt drag i språket. Om ett namn inte överens­stämmer med den lettiska grammatiken blir det därför fel när namnet ska ­böjas och det kan inte ­slussas in i språksystemet på ett natur­ligt sätt.
– Jag tror att transkri­be­ringen påverkar bevarandet av vårt språk väldigt mycket, eftersom alla ord, oavsett om de är personnamn, ortnamn, namn på föremål eller lånord, alla är ord som används i ­språket, betonar Evelīna Zilgalve.

Transkriptionen gör att det är klart och tydligt hur ett namn ska uttalas och de som har utländska namn behöver inte förklara om och om igen hur man egentligen säger deras namn. Dessutom kan transkriberingen ge mer bakgrundsinformation om en persons ursprung än vad originalnamnet ibland kan göra, framhåller hon. Exempelvis stavas namnet Michael likadant på engelska och tyska, men uttalet skiljer sig åt och därför transkriberas namnen olika. Engelska Michael blir till Maikls, medan det tyska namnet blir till Mihaels.
– Det kan vara lite förvirrande om vi inte känner till personen och aldrig sett ­namnet i skrift förut. Men jag tror att det skulle vara ännu mer förvirrande om vi inte skulle veta hur vi ska uttala den här personens namn.

Även om det kan vara känsligt att behöva ändra på sitt namn i skrift, under­stryker Evelīna Zilgalve att transkriberingen i slutändan är en viktig åtgärd för att bevara det lettiska språket. I dag har ungefär 60 procent av befolkningen lettiska som modersmål, medan runt 37 procent har ryska som ­modersmål. I landet finns alltså två stora språk. Dessutom ses engelska av vissa som ett potentiellt hot mot det lettiska språket.
Ina Druviete förklarar att språk alltid har varit en central fråga för letter. Under den sovjetiska ockupationen var det enormt viktigt att hålla fast vid det lettiska språket som en del av det psykologiska motståndet mot russifieringen.
– Språket spelade en av­görande roll i självständighetsrörelsen eftersom det alltid är kärnan och hjärtat i en nation, säger Ina Druviete.

Sedan landet återfick sin självständighet 1991 har staten strävat efter att lettiska ska användas som det primära språket för kommunikation i alla delar av samhället. Under många år har det funnits bestämmelser som även värnar användningen av ryska i Lettland, men sedan Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 har tongångarna skiftat.
– Vi har lärt oss mycket av det som har skett i Ukraina och hur intensiv processen av russifiering har varit, framhåller Ina Druviete.
 
Nu har det beslutats att det inte längre ska finnas enspråkiga ryska minoritetsskolor i Lettland och att alla skolor måste erbjuda ett europeiskt språk, som franska eller tyska, vid val av tredje språk. Sedan tidigare är engelska första främmande språk. På sikt är målet att ryska inte längre ska läras ut i skolan. Det finns även ett förslag om att statsfinansierad media på ryska ska avskaffas.
– Vi måste fortfarande kämpa för användningen av lettiskan i varje steg och vi är väldigt konsekventa i att göra detta, säger Ina Druviete.

Även grannländerna Estland och Litauen levde ­under sovjetisk ockupation och påverkas än i dag i hög grad av historien, förklarar Heiko F. Marten, forskare i sociolingvistik vid Leibniz-institutet i Mannheim.
– Alla de tre baltiska länderna har en liknande språkpolitik med målet att vända på den språkutveckling som startade under Sovjet, säger han.
Men det är bara Lettland och Litauen som har lagar om transkription av utländska namn, förtydligar han.
 
Det återstår att se ­vilka språklagar som i slut­ändan kommer att ha störst ­effekt på bevarandet av språket. Det är däremot tydligt att det finns en stark vilja att förhindra ryskan från att vinna mer mark.
– Jag tror att vår lingvistiska ryggrad är det enda som kanske kan hjälpa oss att överleva under det kommande århundradet, säger Evelīna Zilgalve.

Hanna Bäck är frilansjournalist.