Våga härmas!
Hitta dina återkommande ord och ditt speciella tonläge, spela in dig själv som dig själv och lyssna och fascineras. Och sluta aldrig härmas, skriver Rachel Mohlin.
Bild: Anna-Lena Ahlström
Jag hör röster.
Jag tjuvlyssnar.
Och sen härmas jag.
Skjut mig, men det är bara sådan jag är.
Allt detta började tidigt. Säkert tidigare än jag minns, min tidslinje ger mig minnesbilder vid treårsåldern ungefär.
Skulle vi här stanna upp och fråga en expert i barnets språkutveckling så skulle hen tillstå att just imitationen är en viktig del redan i spädbarnsålder för att tillgodogöra sig just språket; helt enkelt genom att härmas.
Jag kanske har stannat i utvecklingen då? För jag kan liksom inte sluta.
”Sluta härmas” sa mina två äldre systrar till mig, smällde i sina dörrar och häckade länge på sina Okej-affisch-tapetserade tonårsrum som jag var portad från. Jag skulle ICKE få ta del av deras värld som rymde smink, killar och kläder. Och lite Jesus. (Vi växte upp i Jönköping, ja, ni vet ju vad det innebär, om inte: använd valfri sökfunktion på internet.)
”Jag utökade mitt ordförråd ständigt och skapade olika lägen i min egen röst”
Banalt livsinnehåll kan tyckas i dag, men då var det mina mest åtråvärda mål i livet. Och eftersom jag inte ville ge upp så la jag mig utanför deras rum och tjuvlyssnade, för, se: min ena syster hade ett telefonjack på sitt rum i vilket en vit knapptelefon hade installerats. (Säg att du fyllt femtio utan att du säger att du fyllt femtio, ja, jag vet.)
Jag hörde hennes naglar smattra ett nummer, signaler gick fram och sen rösten, variationerna, beroende på vem hon pratade med och enstaka ord som bröt igenom dörrens ljudisolering.
Jag utökade mitt ordförråd ständigt och skapade olika lägen i min egen röst för att liksom BLI andra delar av mig själv.
Och råkade jag försäga mig och kanske bli som hon, lite för mycket, lite för uppenbart så skrek hon med sprucken röst: SLUTA HÄRMAS.
Jag skärpte mig med åren.
Jag lovar.
Jag slutade inte härmas, men jag skötte det lite snyggare. Kunde spara mig till kvällen eller gå undan och imitera av mig liksom.
Men reflexen är kvar, jag kan inte sluta härmas.
Jag har gått så långt att jag försörjer mig på denna lilla egenhet.
Jag imiterar och skådespelar och skriver.
Jag har blivit som ett slags praktisk språkvårdare.
Hur menar jag då?
Jo, att gestalta en annan människa är faktiskt en form av språkvård. Att uppmärksamma varje individs egenheter språkligt och röstligt, helt enkelt. Dokumentera det och visa upp.
Och den mest återkommande frågan jag fått genom åren är:
Hur gör du när du imiterar?
Ja, jag lyssnar och läser.
Sen skriver jag ner och lyssnar ännu mera och sen prövar jag och ringar in de variationer av språket som är ofta förekommande och unika för varje imitation.
”Det var ett väldigt lillbabskt ord”
Som till exempel, ja, vem ska vi ta?
Kanske salig Lill-Babs?
Där fanns det återkommande ordet underbart ständigt närvarande. Det var ett väldigt lillbabskt ord, helt enkelt.
Och det blev också ett ord jag liksom kunde värma upp imitationen med; säga i olika lägen och variationer för att hitta in i hennes speciella, varma röst.
Gudrun Schyman då?
Jag hittade henne i inandningen. En kraftfull ansats och sen ett långt ”jaaaa” där vokalen a drar mot ett å … och där var hon, för jag fann att hon ofta använde första ordet i varje mening för att liksom ta plats i samtalet.
Och detta långa ”jaaaaaa” blev också min uppvärmning för att landa i the voice of Schyman.
Och sen Hennes Majestät Drottning Silvia, japp, har imiterat henne genom åren och ingen har väl undgått att hon ofta säger ”Det är fint”.
Eller så är det jag som har hittat på att hon säger det. Hur det än är så är det just denna mening som är återkommande för mig när jag ska placera mig på tronen och gestalta Drottningen.
Jag ser framför mig hur hon får frågan kring en nyss upplevd händelse och ombeds beskriva densamma och tänker, håller andan en sekund, en lång sekund och sen landar hon i ett snärtigt ”Det är fint!”.
Och ni undrar säkert om jag någonsin träffat de jag har imiterat?
Svar ja.
Många – inte alla, men många.
Och de är oftast … kanske inte glada, men i alla fall positiva. Och ofta frågar de: ”Låter jag sådär?”
Svaret är nånstans mellan absolut och verkligen inte men jag tycker ändå att det är i rösten och språket vi hittar oss själva.
Och varför inte testa imitation som självkännedom?
Hitta dina återkommande ord och ditt speciella tonläge, spela in dig själv som dig själv och lyssna och fascineras.
Kör hårt och kom ihåg: Sluta aldrig härmas!
Rachel Mohlin är skådespelare, imitatör och författare.
Jag hör röster.
Jag tjuvlyssnar.
Och sen härmas jag.
Skjut mig, men det är bara sådan jag är.
Allt detta började tidigt. Säkert tidigare än jag minns, min tidslinje ger mig minnesbilder vid treårsåldern ungefär.
Skulle vi här stanna upp och fråga en expert i barnets språkutveckling så skulle hen tillstå att just imitationen är en viktig del redan i spädbarnsålder för att tillgodogöra sig just språket; helt enkelt genom att härmas.
Jag kanske har stannat i utvecklingen då? För jag kan liksom inte sluta.
”Sluta härmas” sa mina två äldre systrar till mig, smällde i sina dörrar och häckade länge på sina Okej-affisch-tapetserade tonårsrum som jag var portad från. Jag skulle ICKE få ta del av deras värld som rymde smink, killar och kläder. Och lite Jesus. (Vi växte upp i Jönköping, ja, ni vet ju vad det innebär, om inte: använd valfri sökfunktion på internet.)
”Jag utökade mitt ordförråd ständigt och skapade olika lägen i min egen röst”
Banalt livsinnehåll kan tyckas i dag, men då var det mina mest åtråvärda mål i livet. Och eftersom jag inte ville ge upp så la jag mig utanför deras rum och tjuvlyssnade, för, se: min ena syster hade ett telefonjack på sitt rum i vilket en vit knapptelefon hade installerats. (Säg att du fyllt femtio utan att du säger att du fyllt femtio, ja, jag vet.)
Jag hörde hennes naglar smattra ett nummer, signaler gick fram och sen rösten, variationerna, beroende på vem hon pratade med och enstaka ord som bröt igenom dörrens ljudisolering.
Jag utökade mitt ordförråd ständigt och skapade olika lägen i min egen röst för att liksom BLI andra delar av mig själv.
Och råkade jag försäga mig och kanske bli som hon, lite för mycket, lite för uppenbart så skrek hon med sprucken röst: SLUTA HÄRMAS.
Jag skärpte mig med åren.
Jag lovar.
Jag slutade inte härmas, men jag skötte det lite snyggare. Kunde spara mig till kvällen eller gå undan och imitera av mig liksom.
Men reflexen är kvar, jag kan inte sluta härmas.
Jag har gått så långt att jag försörjer mig på denna lilla egenhet.
Jag imiterar och skådespelar och skriver.
Jag har blivit som ett slags praktisk språkvårdare.
Hur menar jag då?
Jo, att gestalta en annan människa är faktiskt en form av språkvård. Att uppmärksamma varje individs egenheter språkligt och röstligt, helt enkelt. Dokumentera det och visa upp.
Och den mest återkommande frågan jag fått genom åren är:
Hur gör du när du imiterar?
Ja, jag lyssnar och läser.
Sen skriver jag ner och lyssnar ännu mera och sen prövar jag och ringar in de variationer av språket som är ofta förekommande och unika för varje imitation.
”Det var ett väldigt lillbabskt ord”
Som till exempel, ja, vem ska vi ta?
Kanske salig Lill-Babs?
Där fanns det återkommande ordet underbart ständigt närvarande. Det var ett väldigt lillbabskt ord, helt enkelt.
Och det blev också ett ord jag liksom kunde värma upp imitationen med; säga i olika lägen och variationer för att hitta in i hennes speciella, varma röst.
Gudrun Schyman då?
Jag hittade henne i inandningen. En kraftfull ansats och sen ett långt ”jaaaa” där vokalen a drar mot ett å … och där var hon, för jag fann att hon ofta använde första ordet i varje mening för att liksom ta plats i samtalet.
Och detta långa ”jaaaaaa” blev också min uppvärmning för att landa i the voice of Schyman.
Och sen Hennes Majestät Drottning Silvia, japp, har imiterat henne genom åren och ingen har väl undgått att hon ofta säger ”Det är fint”.
Eller så är det jag som har hittat på att hon säger det. Hur det än är så är det just denna mening som är återkommande för mig när jag ska placera mig på tronen och gestalta Drottningen.
Jag ser framför mig hur hon får frågan kring en nyss upplevd händelse och ombeds beskriva densamma och tänker, håller andan en sekund, en lång sekund och sen landar hon i ett snärtigt ”Det är fint!”.
Och ni undrar säkert om jag någonsin träffat de jag har imiterat?
Svar ja.
Många – inte alla, men många.
Och de är oftast … kanske inte glada, men i alla fall positiva. Och ofta frågar de: ”Låter jag sådär?”
Svaret är nånstans mellan absolut och verkligen inte men jag tycker ändå att det är i rösten och språket vi hittar oss själva.
Och varför inte testa imitation som självkännedom?
Hitta dina återkommande ord och ditt speciella tonläge, spela in dig själv som dig själv och lyssna och fascineras.
Kör hårt och kom ihåg: Sluta aldrig härmas!
Rachel Mohlin är skådespelare, imitatör och författare.
