Svenskan är ännu inte på väg dit

Vart är vi på väg? är inte bara en fråga som hörs i tv-programmet På spåret. Det är också många som undrar vart svenskan är på väg. Det gäller inte minst dom två små orden var och vart som ofta blandas ihop. Den som skriver och inte vill riskera att bli stämplad som okunnig eller slarvig reserverar var för befintlighet (”Var är vi?”) och vart för riktning (”Vart ska vi?”).

I årtionden har sammanblandning av var och vart varit en av dom mest omdiskuterade språkriktighetsfrågorna. Redan i 1939 års upplaga av stilbibeln Riktig svenska konstaterade Erik Wellander – förra århundradets kanske främsta språkvårdsauktoritet – att många skribenter hade svårt för denna distinktion: ”Ett vanligt fel i bruket av dessa ord är att riktnings- och befintlighetsadverb icke hållas isär”.

Språkvårdens rekommendation att inte förväxla var och vart i skrift går tillbaka till dom äldsta regelsamlingarna. Men i talet har nog bruket aldrig varit enhetligt. I sydsvenska dialekter används var ofta även när skriften påbjuder vart. I mellersta Sverige är det däremot många som säger vart när skriftspråksnormen är var. Och i norrländska mål förekommer vars i stället för både var och vart.

På sidan 16 tar språkforskaren Johan Brandtler var och vart som utgångspunkt för att diskutera synen på rätt och fel utifrån ett grammatiskt perspektiv – och om varför språkvetare i regel hellre talar om vad som anses accepterat.

Så länge som förväxling av var och vart förblir en symbolfråga kommer knappast rekommendationen att hålla isär orden i skrift att ändras. Svaret på frågan om vart svenskan är på väg blir alltså i dagsläget att det åtminstone inte är dit.

Trevlig läsning!

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.