Svårt att sluta älska bomben

I början av juni vibrerade det av spänning några timmar i Malmö. En man uppträdde hotfullt, sa att han hade sprängämnen i en väska och var beredd att spränga järnvägsstationen. Det slutade med att polisen sköt verkanseld mot mannen. Trots att han sköts i båda benen fortsatte han att bete sig arrogant och hotfullt på sjukhuset, om man får tro de inledande rapporterna.

Vad var det som var gömt i mannens väskor? Det finns ett ord som utövar en omisskännlig lockelse på många människor, inklusive journalister. Det är kraftfullt, kort och köttigt. BOMB. Ordet har en rad svåremotståndliga egenskaper. När någon har börjat använda det finns det vanligen ingen återvändo.

Men vad är en bomb egentligen? Från min barn- och ungdom minns jag två parallella betydelser; de var ganska långt från varandra, men å andra sidan var de påfallande specifika.Den ena var i veritabel krigföring, särskilt när det handlade om stridsflyg. Exempelvis under andra världskriget, ”the Blitz”, när nazityska plan vräkte spräng- och brandbomber över London. Mer än 40 000 dödsoffer på ett par månader. Dessa bomber hade enorm sprängkraft och fälldes alltså från luften.

Den andra varianten fann jag i serietidningar och filmkomedier. Och bomben i dessa sammanhang var inte sällan en kolsvart, klotrund tingest med kort och tjock stubin. Om stubinen hade antänts var det fråga om sekunder innan det smällde. Ofta hölls bomben i handen av en av skurkens hejdukar. För det mesta behövde den inte aktiveras för att uppnå avsedd effekt.

Men vad är det med ordet bomb? Det används i dagspressen om nästan vad som helst som kan smälla. Från ”kinapuffar” till de förödande kärnvapen som utplånade det mesta av städerna Hiroshima och Nagasaki. Ordet är allt annat än precist, men det spelar tydligen mindre roll om det inte går att motstå.

I den verkliga världen hanterar man sällan bomber. Fråga poliser och minröjare, vad letar de efter? Troligast efter sprängladdningar. Eller explosiva ämnen. Möjligen också anordningar. Under den internationella militära insatsen i Afghanistan fick vi veta att ett av de farligaste hoten var IED:er. Hemmagjorda sprängladdningar (improvised explosive device). Personer som arbetar professionellt med dessa potentiellt dödsbringande saker använder så gott som aldrig ordet bomb.

Men vad händer om det smäller? Det finns flera tänkbara termer: brisera, detonera, explodera. Är det någon skillnad? Ja, det är det nog. En människa som vill åstadkomma skador och elände kan välja att avsiktligt detonera en sprängladdning. Men hen kan nog inte explodera eller brisera samma laddning.

Jag lutar åt att det också finns en gradskillnad. Man bör välja olika ord för kinapuffen och Hiroshimabomben; min kraftstege går så här: smälla – explodera – brisera – detonera. Fast nu glömde jag visst krevera. Var på skalan ska det placeras?

Hur som helst: ordet bomb har till följd av semantisk inflation blivit nästan oanvändbart när det handlar om farligt explosiva ämnen.

Staffan Dopping är journalist och moderator och leder bland annat panelsamtal på nättidskriften Kvartal