Städat och skräpigt språk

Det är uppenbart att en del grammatik med tiden blir mer strömlinjeformad. Exempelvis har sam, halp och vrok i stort sett ersatts av simmade, hjälpte och vräkte. Likaså är det nog allt färre som insisterar på att en bokhandel i plural ska motsvaras av flera boklådor, men där är ju å andra sidan själva företeelsen på utdöende. Spänger kanske det fortfarande finns, men när jag frågade mina studenter om pluralformen så visade det sig att ingen kände till själva ordet spång över huvud taget, så inte heller där blir böjningsfrågan särskilt akut.

Hur som helst: om det nu finns en strävan mot att städa bort knasmönster – kommer inte alla tokigheter då att utraderas med tiden? Och hur uppstod de från början?

Om städpatrullen vore den enda verksamma faktorn skulle vi ju få slut på oregelbundenheter med tiden. Så någon måste rimligen skräpa ner också.

En del kan uppstå genom i sig enkla ljudförändringar. Mus–möss eller ha–haft ser märkliga ut i dag (i jämförelse med sådant som bil–bilar eller prata–pratat), men är historiskt sett högst rimliga.

Annat kan åstadkommas genom lån från andra språk – om vi behåller engelsk plural när vi lånar in partner (och i synnerhet om vi sedan applicerar den på inhemska ord som sambo) så har vi krånglat till språket genom att få ytterligare ett suffix, -s, att hålla reda på.

Men det märkligaste sättet att knasa till saker på är nog att slå samman två ord till ett. Inte så att man förenar två former till en, men väl att vissa böjningsformer tas från det ena ordet och andra från det andra. På ostfrisiska heter exempelvis ’han springer’ hie loopt, medan ’de sprang’ heter ze ron. Vi ser lätt parallellerna till svenskans löpa och engelskans run (eller vårt eget ränna).

På hemmaplan ligger samma historia bakom sådant som gärna–hellre, många–fler och tripletten liten–små–mindre.

Ett annat exempel skulle kunna vara det gamla svenska varda som på medeltiden ersattes av det lågtyska lånordet bli(va). Åtminstone i södra Sverige. Nordsvenska dialekter höll fast vid den gamla ordningen, men många av oss däremellan satsade på en kompromiss med Jag blir glad i presens, men Jag vart glad i preteritum. Alla har inte den växlingen aktivt, men ingen uppvuxen norr om Ales stenar, som inte har bott under just en sten, kan ha missat att den finns.

Så där höll man alltså på förr. Men nu vet vi ju bättre, och inte kan vi väl ha ägnat oss åt sådana stolligheter sedan storskiftet genomdrevs eller Erlander tog studenten? Det är lätt att exotisera förfäderna (eller för den delen ostfriserna). För oss som aldrig avnjutit en mammutfilé ter sig gärna deras göranden och låtanden som märkliga. Men allting tyder på att språkutveckling gått till ungefär likadant genom mänsklighetens historia – vad grottbjörnens folk gjorde då, det gör vi nu. Det kan därför vara sedelärande att konstatera att samma sak håller på att ske framför våra ögon.

Om vi bad en valfri medborgare på gatan att böja cykla, skulle vederbörande utan tvekan prestera cyklade och cyklat. Försökte vi upprepa framgången med minnas kanske personen efter en stund skulle prestera mindes och mints (möjligen efter att ha famlat lite efter manns och munnits). Men handen på hjärtat – när sa du senast har mints?

Här har vi ju tillgång till nästan-synonymen komma ihåg, och vi kan enkelt konstatera att komma ihåg är vanligare än minnas i nutida svenska, i synnerhet talad sådan. Men när det senare alternativet förekommer, så är det i synnerhet i infinitiv, presens eller preteritum, alltså minnas, minns och mindes. I supinum och imperativ, däremot är mints och minns! riktigt ovanliga, och ju mindre ofta något används, desto konstigare tycker vi att det låter. Och ju märkligare en form framstår, desto mindre använder vi den förstås, och så dras den ner i en språkhistorisk malström.

I den mån minnas inte försvinner alldeles, ser det alltså ut som om vi skulle vara på väg mot ett böjningsparadigm minns, mindes, kommit ihåg.

Märkeliga saker hända än i våra dar, minsann.

Mikael Parkvall är forskare i lingvistik vid Stockholms universitet.