Språkfelen jag VILL begå!

I julas skulle jag signera böcker i en bokhandel. Jag skulle sitta där i en timme med början klockan 13, och för att förbättra oddsen för att någon människa skulle komma och köpa en bok, lade jag ut evenemanget på min officiella Facebooksida. ”Jag signerar böcker på NK på måndag mellan 13”, började jag.

Sedan hände det som alltid händer när jag vill förmedla ett tidsintervall: jag fastnade. Eftersom ”mellan 13–14” är en strikt förbjuden formulering enligt hela Sveriges samlade språkpoliskår, hade jag nu att välja på ”mellan 13 och 14” och ”från 13–14”. Om jag valde det förra skulle jag riskera att någon läste för snabbt och trodde att jag skulle komma både klockan 13 och klockan 14. Man är ju inte så van, menar jag, vid att det står ett och mitt i ett tidsintervall. Om jag å andra sidan skrev ”från 13–14” vore det inte säkert att folk skulle läsa strecket som ett till – det skulle kunna tolkas som att jag signerar från 13-14-tiden och framåt, och resultera i horder av besvikna julboksköpare vid 14.30.

Det fanns även ett annat problem med ”från 13–14”, som hade blivit ännu tydligare om jag hade skrivit ut det som ”från 13 till 14”: Det hade låtit som om jag skulle signera oupphörligt, vilket vore lätt oärligt, eftersom en författare får vara glad om mer än en handfull böcker blir signerade i en bokhandel på en timme.

En lösning i sådana här fall är förstås att ta bort alla småord, och skriva ”klockan 13–14”. Men det stör mig att ”mellan 13–14” är fel. Det är ju så tydligt! Jag erkänner härmed att jag sprängs av begär efter att skriva det.

När jag ändå bekänner färg, så finns det fler överträdelser jag kittlas av tanken på att begå. Som både …, men också …!Det är fel, eftersom både förebådar ett och. Det rätta är alltså att skriva ”Det är både roligt att ni har kommit så långt för att hälsa på oss, och lite jobbigt eftersom vi var oförberedda och inte har någon mat i kylen”. Alternativt: ”Det är roligt att ni har kommit så långt för att hälsa på oss, men också lite jobbigt eftersom vi var oförberedda och inte har någon mat i kylen.”

Det första exemplet ger redan i början av meningen mottagaren förväntningar om två utsagor efter varandra. Det andra understryker motsatsförhållandet mellan de två utsagorna, medelst ett men. Men tänk om man vill göra båda sakerna, för tydlighetens skull? Det får man inte, åtminstone inte genom ett både …, men också … En språkbovs advokat skulle kunna argumentera att denna skrivregel faktiskt strider mot språkets primära funktion som tydligt kommunikationsmedel. (Även åklagarsidan skulle ha goda argument, men om dessa handlar inte den här krönikan.)

Eller dels och dels. Jag skulle kunna skriva en hel krönika om det orimliga i att inte få sätta ett och mellan två dels (till exempel skriva dels är hönor roliga individer och dels lägger de ägg). Dels fungerar som ett adverbial – varför ska det inte få ha samma funktion i satsen som andra adverbial?

När jag ändå är igång kan jag nämna även fast. Det är inte samma sak som även om, vilket antyder en möjlighet snarare än en realitet, och inte samma sak som trots att, vilket antyder en starkare motsättning. Det en laglydig språkbrukare i denna situation anmodas använda är ordet fastän – men en snabb sökning på Sveriges största diskussionsforum visar att även fast används dubbelt så mycket. Ingen grammatisk eller på annat sätt logisk anledning finns till motståndet mot även fast. Endast hävd och tradition.

Den som har läst denna krönika med stigande puls för att jag i princip avslöjar mig som förförd av gangsterromantik in i en kriminell livsstil, kan vara lugn. Likt ett barn som har lärt sig vänta på grön gubbe, oavsett om några bilar syns vid horisonten, undviker jag nogsamt de felstämplade genvägarna. I stället för både väljer jag ett visserligen om fortsättningen är ett men också: Visserligen är det roligt, men också lite jobbigt. Och när jag formulerar ett dels undslipper jag mig aldrig det och som så gärna vill följa.

Även fast det lockar.