Små ord, stor skillnad

Av allt vi kan göra med svenska verb hör verbpartiklar till det mest irriterande för den som försöker lära sig språket. Titta bara på de här två meningarna:

Han drack ur glaset.
Han drack ur glaset.

Två i skrift identiska meningar! Och ändå, om vi väljer att lägga betoningen på ur i den ena och på glaset i den andra, så får de helt olika betydelser. Att dricka ur glaset betyder att man dricker tills innehållet är slut. Att dricka ur glaset (eller att dricka ur glaset) innebär att man använder glaset för att dricka, men det framgår inte hur mycket.

Det ena exemplet, där ur är betonat, är ett partikelverb. Det betonade ur är själva verbpartikeln. Det andra exemplet, där ur är obetonat, är ett helt vanligt verb. Där är ur bara en preposition som hör till glaset.

Jag känner folk som har bott i Sverige i tjugo år, och som ändå väljer bort partikelverb för att de är så rädda att göra fel på betoningen: ”Jag säger aldrig hälsa på, jag säger besöka.” Jag brukar säga till dem att det inte gör något, att man nästan alltid förstår av sammanhanget vad de menar. Det viktigaste för en andraspråkstalare, när det gäller partikelverb, är inte att ha den perfekta betoningen, utan att känna till hur partiklarna påverkar verbens betydelse.

För är det något som partikelverb gör, så är det att utöka svenskans vokabulär. Verb som göra, ta och hålla får plötsligt närmare tjugo olika betydelser, när de kopplas ihop med partiklar. Kombinationerna av verb och verbpartiklar ger oss mångdubbelt fler möjligheter att uttrycka oss, än om vi inte hade haft verbpartiklarna. Den som betvivlar den saken har aldrig begrundat skillnaden mellan att hålla om, hålla på, hålla upp, hålla ihop, hålla av, hålla med, hålla fast, hålla isär, hålla ner, hålla nere, hålla i, hålla till, hålla uppe, hålla för, hålla emot, hålla undan, hålla tillbaka och hålla efter.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.