Släkten är inte värst i svenskan

Käre nevö! Så brukar jag inleda meddelanden till min systerson, i hopp om att han en dag ska få frågan i en frågesport: ”Vad är en nevö?” och briljera med sin ordkunskap. Nevö är dessutom ett av mina favoritsläktord, bland annat för att det är så opakt. (Parallell kamp som förs i denna krönika: att opak ska börja användas som motsats till transparent även i abstrakta sammanhang som språkdiskussioner. Det vore tillfredsställande, inte minst för att opak är mer opakt än nödlösningen otransparent.)

Mormor, farfar, morbror och brorsdotter i all ära! Som gammal sfi-lärare är jag förtjust även i dessa termer, och i ljuset som tänds i elevens ögon när budskapet går fram: Det finns ett system. Till skillnad från väldigt många av världens språk har svenskan olika ord för mors och fars föräldrar och syskon, vilket är en stor fördel eftersom ens mormor inte på något vis är samma person som ens farmor. Där man på engelska måste säga ”grandmother on my mother’s side” säger vi bara ”mormor” och känner oss överlägsna till dess vi behöver ställa frågan ”lever alla dina mor- och farföräldrar” vilket skulle bli en kortare fråga på de flesta andra språk.

Allra muntrast blir sfi-eleverna av det briljant enkla barnbarn, och upptäckten att man kan bygga på fler generationer och säga mormorsfar och barnbarnsbarn. Då kan jag bli ologiskt stolt över mitt modersmål, som om jag haft minsta inflytande över dess uppkomst och uppbyggnad.

Men ändå: hjärtat klappar lite extra för opaka släktord som nevö, måg och svåger. För att inte tala om svägerska – det låter som någon som svägar, och vad svägning är kan man bara föreställa sig!

I själva verket har inledningen till svägerska och svåger samma ursprung som svärmor och svärfar: ett indoeuropeiskt swe- som möjligen kan översättas till ’makens’. ­Svåger användes redan under fornsvenskan, då som ordet svagher – vilket rimmar på magher!

Vad har det med saken att göra? Jo, magher är det fornnordiska ord som i dag blivit till måg. Även det har rötter i indoeuropeiskan, och ordet måg har under århundradena ­behäftats med uttryck som mågsämja, mågfälla (en berså, där dottern i skydd av grönskan enligt det normativa narrativet kan snärja sig en karl) och måg i huset, samt ordspråket ”man ska inte ha två mågar till en dotter”.

I dag har mågens och ­svågerns språkliga ursprung, som sannolikt var transparent i urindoeuropeiskan för över 5 000 år sedan, grumlats till opacitet i likhet med de flesta andra gamla ord, och det går inte att genom enbart slutledningsförmåga lista ut att måg är en svärson. Det tilltalar mig, då det på samma sätt som när ’sjömärkestorn’ kallas båk eller ’skogskantsinskärning’ gip (eller när ’otransparent’ benämns opak) avger en doft av vokabulär.

Inte konstigt att jag gillar att kalla min systerson för nevö. Ordet, som är besläktat med engelskans nephew, ­härstammar från franskans neveu, som i sin tur kommer från latinets nepotem, med rot i, just det, ­urindoeuropeiskan, där ett ord i stil med nepots möjligen och av för oss oklar anledning betydde ’barnbarn’. Otydligt redan i franskan med andra ord, men när vi ­lånade in ordet i svenskan blev det än mer opakt! I och med 1801 års stora stavnings­reform fick det den supersvenska stavningen med ö på slutet, vilket grumlade ännu en länk till dess ursprung. Neveu återföddes med svensk karaktär och ännu ett ord lades till ­världens stora språkskatt.

Jag har en systerdotter också, som jag ibland kallar niece. Även det ett svenskt inlån från franskan, med samma indoeuropeiska ursprung som nevö – men ni ser ju problemet. När min kamp för nya användningsområden om ordet opak är vunnen, måste jag börja slåss för stavningen nis.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.

Läs fler krönikor av Sara Lövestam:
Ord som ger en ny syn på världen
På spåret med tågmodellen