Skilj på vetenskap och estetik
Språkriktighet är alltid baserat på tyckande, skriver Mikael Parkvall.
Likt en annan flitig krönikör i denna tidning skriver jag även i Svenska Dagbladets språkspalt. Jag har där sett det som min uppgift att ibland diskutera andra språk än svenska (eftersom ingen annan gör det) och att hålla på rågången mellan vetenskap och tyckande (eftersom jag är vetenskapsman). Jag brukar även försöka att inte bara presentera partikulärfakta, utan att få dessa att vara en brygga till någon form av mer övergripande kunskap.
I sanningens namn tyder det mesta på att jag har misslyckats kapitalt, åtminstone med att väcka omgivningens intresse.
En normal spalt skriven av mig genererar så gott som ingen läsarrespons alls vad det faktiska budskapet anbelangar (medan mer eller mindre betydelselösa detaljer ibland gör det, förutsatt att det handlar om svenska eller möjligen engelska). Och de spontanfrågor som kommer från allmänheten handlar nästan uteslutande om språkriktighet. I den mån de är riktade specifikt till mig (spaltskribenterna har gemensam mejladress) brukar jag förklara att sådant inte hör till en lingvists bord. Det står lingvist i min bajlajn, och att åtminstone några uppmärksammat saken illustreras av att jag ibland tilltalas med dubbelefternamnet Parkvall-Lingkvist.
Det är väl inte så att jag räknat med att alla ska känna till vad lingvistik är, och om nu nästan inga SvD-läsare verkar göra det, så gäller det nog en och annan läsare av även Språktidningen. Kortast möjliga version är att lingvistik är vetenskapen om språk. Språk betyder i sammanhanget alla språk, och vetenskap betyder något annat än tyckande.
Och språkriktighet, det är just en fråga om tyckande. Åsikterna kan i gynnsamma fall vara väl underbyggda, men likväl inte vetenskapligt bevisbara. Språk är nämligen en kulturell konvention bland många, varken mer eller mindre. Det finns kulturellt betingade preferenser även när det gäller gastronomi, klädedräkt och mycket annat, men de flesta inser att det i de fallen är en fråga om smak.
Vi kanske har personliga favoriter bland bandylag eller pojkband, men få insisterar på att söka stöd för sin åsikt hos någon som råkar ha en akademisk gradbeteckning. Eller ens hos det schweiziska vitamininstitutet.
”Pappskallarna man tvingas dela planet med pratar helt fel”
Annat är det med det språkliga – här vill man till varje pris få bekräftat att ens eget bruk har stöd i forskningen, och att pappskallarna man tvingas dela planet med pratar helt fel. På något objektivt sätt, då alltså.
Detta kan nu inte vetenskapen stå till tjänst med; ingen har någonsin kunnat påvisa hållbara anledningar till att alla borde såga bu snarare än bä. Denna min inställning har inte (som många antar) med politiska överväganden eller personliga preferenser att göra, utan delas av varje yrkesverksam lingvist. Ingen har heller visat att det skrået har en hemlig agenda att göra våra språk dysfunktionella.
Det som verkligen får SvD-mejlkorgen att bågna är om jag dristar mig att påpeka just detta. Att ha ägnat decennier av djupstudier av ett ämne (på skattebetalares bekostnad dessutom!), och sedan ha mage att dra andra slutsatser än vad den egna maggropen gör – ska det vara likt något det?
Varför har då gemene man ett behov av institutionellt stöd när det gäller sina uppfattningar om språk, men inte om mat eller bandy? Min bästa gissning är att det beror på att vi i det språkliga fallet itutats skriftspråkets normer i skolmiljö. Vi har inte lärt oss våra modersmål där (även om många får det att låta så), men undervisningsväsendet har ansat och tuktat vårt modersmål för att få det att passa in i en samhällelig norm. Och det är ju ändå i skolan som vi lärt oss om vetenskapligheter som periodiska systemet och andragradsekvationer.
Det är inte självklart fel att göra så, precis som det inte är förkastligt att ägna sig åt språkvård – vi är betjänta av att vara bekanta med omgivningens förväntningar, även om vi sedan väljer att inte leva upp till dem. Felet är när folk tror att det rör sig om något annat än just godtyckliga kulturella normer och i stället representerar en gudomlig sanning.
Under antiken kunde lite vad som helst räknas som vetenskap. De gamla grekerna uppvisade i många avseenden en fantastisk fiffighet, men samtidigt kunde frijazzande filosofer prata om fyra element/temperament/kroppsvätskor, att jämna tal var kvinnliga och udda tal manliga, och mycken annan goja. Att detta sorteras bort ur det vetenskapliga facket har vi i mångt och mycket upplysningen att tacka för.
Men precis som förra gången det var 1930-tal motarbetas nu på många håll de landvinningar som upplysningen gjort under de senaste seklerna. Och då mer än någonsin behöver vi vetenskapen. Det är inte i första hand åsiktsdiarré och killgissande som världen lider brist på i dag, utan riktiga fakta. Eller åtminstone sådant som är försanthållbart – även vetenskapen reviderar ju sina uppfattningar titt som tätt, men kommer fram till dem genom skapligt beständiga spelregler.
Man får såklart ha vilka intressen och känslor man vill. Det är inte mycket att göra åt den saken, ens för den som så önskar. Men vad man kan göra är att sluta appellera till vetenskapen för att få sina estetiska preferenser bekräftade.
Likt en annan flitig krönikör i denna tidning skriver jag även i Svenska Dagbladets språkspalt. Jag har där sett det som min uppgift att ibland diskutera andra språk än svenska (eftersom ingen annan gör det) och att hålla på rågången mellan vetenskap och tyckande (eftersom jag är vetenskapsman). Jag brukar även försöka att inte bara presentera partikulärfakta, utan att få dessa att vara en brygga till någon form av mer övergripande kunskap.
I sanningens namn tyder det mesta på att jag har misslyckats kapitalt, åtminstone med att väcka omgivningens intresse.
En normal spalt skriven av mig genererar så gott som ingen läsarrespons alls vad det faktiska budskapet anbelangar (medan mer eller mindre betydelselösa detaljer ibland gör det, förutsatt att det handlar om svenska eller möjligen engelska). Och de spontanfrågor som kommer från allmänheten handlar nästan uteslutande om språkriktighet. I den mån de är riktade specifikt till mig (spaltskribenterna har gemensam mejladress) brukar jag förklara att sådant inte hör till en lingvists bord. Det står lingvist i min bajlajn, och att åtminstone några uppmärksammat saken illustreras av att jag ibland tilltalas med dubbelefternamnet Parkvall-Lingkvist.
Det är väl inte så att jag räknat med att alla ska känna till vad lingvistik är, och om nu nästan inga SvD-läsare verkar göra det, så gäller det nog en och annan läsare av även Språktidningen. Kortast möjliga version är att lingvistik är vetenskapen om språk. Språk betyder i sammanhanget alla språk, och vetenskap betyder något annat än tyckande.
Och språkriktighet, det är just en fråga om tyckande. Åsikterna kan i gynnsamma fall vara väl underbyggda, men likväl inte vetenskapligt bevisbara. Språk är nämligen en kulturell konvention bland många, varken mer eller mindre. Det finns kulturellt betingade preferenser även när det gäller gastronomi, klädedräkt och mycket annat, men de flesta inser att det i de fallen är en fråga om smak.
Vi kanske har personliga favoriter bland bandylag eller pojkband, men få insisterar på att söka stöd för sin åsikt hos någon som råkar ha en akademisk gradbeteckning. Eller ens hos det schweiziska vitamininstitutet.
”Pappskallarna man tvingas dela planet med pratar helt fel”
Annat är det med det språkliga – här vill man till varje pris få bekräftat att ens eget bruk har stöd i forskningen, och att pappskallarna man tvingas dela planet med pratar helt fel. På något objektivt sätt, då alltså.
Detta kan nu inte vetenskapen stå till tjänst med; ingen har någonsin kunnat påvisa hållbara anledningar till att alla borde såga bu snarare än bä. Denna min inställning har inte (som många antar) med politiska överväganden eller personliga preferenser att göra, utan delas av varje yrkesverksam lingvist. Ingen har heller visat att det skrået har en hemlig agenda att göra våra språk dysfunktionella.
Det som verkligen får SvD-mejlkorgen att bågna är om jag dristar mig att påpeka just detta. Att ha ägnat decennier av djupstudier av ett ämne (på skattebetalares bekostnad dessutom!), och sedan ha mage att dra andra slutsatser än vad den egna maggropen gör – ska det vara likt något det?
Varför har då gemene man ett behov av institutionellt stöd när det gäller sina uppfattningar om språk, men inte om mat eller bandy? Min bästa gissning är att det beror på att vi i det språkliga fallet itutats skriftspråkets normer i skolmiljö. Vi har inte lärt oss våra modersmål där (även om många får det att låta så), men undervisningsväsendet har ansat och tuktat vårt modersmål för att få det att passa in i en samhällelig norm. Och det är ju ändå i skolan som vi lärt oss om vetenskapligheter som periodiska systemet och andragradsekvationer.
Det är inte självklart fel att göra så, precis som det inte är förkastligt att ägna sig åt språkvård – vi är betjänta av att vara bekanta med omgivningens förväntningar, även om vi sedan väljer att inte leva upp till dem. Felet är när folk tror att det rör sig om något annat än just godtyckliga kulturella normer och i stället representerar en gudomlig sanning.
Under antiken kunde lite vad som helst räknas som vetenskap. De gamla grekerna uppvisade i många avseenden en fantastisk fiffighet, men samtidigt kunde frijazzande filosofer prata om fyra element/temperament/kroppsvätskor, att jämna tal var kvinnliga och udda tal manliga, och mycken annan goja. Att detta sorteras bort ur det vetenskapliga facket har vi i mångt och mycket upplysningen att tacka för.
Men precis som förra gången det var 1930-tal motarbetas nu på många håll de landvinningar som upplysningen gjort under de senaste seklerna. Och då mer än någonsin behöver vi vetenskapen. Det är inte i första hand åsiktsdiarré och killgissande som världen lider brist på i dag, utan riktiga fakta. Eller åtminstone sådant som är försanthållbart – även vetenskapen reviderar ju sina uppfattningar titt som tätt, men kommer fram till dem genom skapligt beständiga spelregler.
Man får såklart ha vilka intressen och känslor man vill. Det är inte mycket att göra åt den saken, ens för den som så önskar. Men vad man kan göra är att sluta appellera till vetenskapen för att få sina estetiska preferenser bekräftade.
