Sången visade vägen till språket
En gammal text av Nils Ferlin får nytt liv på sfi. Sara Lövestam funderar på om poeten kommit i kontakt med en språkundervisande ande.
Under hösten har jag haft det stora privilegiet att en gång i veckan undervisa några asylsökande och skyddsbehövande hbtq-personer i svenska språket. Jag tackade ja till uppdraget på en premiss: Att vi kunde göra det till en kör.
Som första låt valde vi I folkviseton, med text av Nils Ferlin. Det är låten som börjar så här:
Kärleken kommer. Kärleken går. Ingen kan tyda dess lagar
men dig vill jag följa i vinter och vår, och alla min levnads dagar.
Jag ville använda sången för att den alltid älskades av eleverna jag undervisade i mitt tidigare liv som sfi-lärare. Men den här gången var den hela undervisningens utgångspunkt – allt vi gjorde utgick från denna sångtext, och nu vill jag berätta vad som får mig att misstänka att Nils Ferlin intagits av en andraspråksundervisande ande när han skrev den.
Något av det allra första vi tränar är ljuden, framför allt vokalerna som skiljer sig från vokalerna i andra språk. Och se där, sju av våra nio vokalbokstäver finns redan i sångens första rad! Några korta vokaler och några långa, så att vi får öva på den saken. Men inte nog med det: De två första orden illustrerar vackert systemet med mjuka och hårda vokaler. K:et i kärlek blir mjukt på grund av det efterföljande ä, medan k:et i kommer blir hårt på grund av o.
Vad betyder då kärleken, som vi både sjunger och uttalar i talkör tills det sitter? Jo, det vackraste av allt. ”Love”, översätter någon till engelska. Förvisso, men love på svenska är ju kärlek. Vi talar om kärlek jämfört med kärleken, och grundlägger ett exempel att återkomma till när vi så småningom ska träna mer på bestämd form. ”Vad betyder kärleken”, frågar en senkommen elev. ”The love!” ropar tre munnar i kör.
För att börja greppa syntaxen gör vi enkla meningar: Huvudsatser som innehåller ett kort subjekt och ett kort predikat i presens, som han sover och vi studerar. Eller kärleken kommer och kärleken går! Kommer och går, två vanliga verb som man får användning för redan första dagen i ett nytt sammanhang: Kommer du nästa vecka? Nu går vi hem.
”Det går knappt att tala i presens utan att även använda verb i infinitiv”
Efter presens tassar vi in på infinitiv. Det går knappt att tala i presens utan att även använda verb i infinitiv (bara i denna mening finns det fyra), och därför behöver man börja hantera de två formerna relativt tidigt. Infinitiv används i två vanliga konstruktioner: Efter hjälpverb (som i jag vill sjunga), och tillsammans med att (som i jag gillar att sjunga), där hjälpverbskonstruktionen är den både vanligaste och enklaste. Och titta! Efter de två föredömliga satserna med verb i presens, kärleken kommer och kärleken går, följer ingen kan tyda dess lagar. Hjälpverb med infinitiv! (Tyda är visserligen inte ett av våra mest använda verb – men betyda används i klassrummet i parti och minut.)
Efter att ha jobbat med singular – kärlek och kärleken – är det nu läge att börja med plural, som oerhört lägligt också finns i satsen ingen kan tyda dess lagar.
Tidigt talar vi också om pronomen, och nu behöver vi börja skilja på subjekt och objekt. Vi går igenom jag och mig, du och dig, vi och oss etcetera. När det gäller syntaxen är det dags för svenskans specialitet omvänd ordföljd; Att subjektet och det första (finita) verbet ”byter plats” när satsen inleds med något annat än subjekt. Till exempel säger vi ”nu studerar vi” och inte ”nu vi studerar”.
Denna information behandlar vi samtidigt som vi läser vidare i sångtexten – och nu kommer en kluring: Dig vill jag följa i vinter och vår. Vem följer vem? Svaret kan bara den som greppat grunderna för objektsformer och omvänd ordföljd!
Ja, ni ser ju! Har Nils Ferlin studerat grammatisk progression i svenska som andraspråk, eller är han en reinkarnerad andraspråksdidakt? Nej, jag lutar åt att han tillfälligt besattes av ett sfi-lärarspöke, som gav upp framåt halva första refrängen. Formuleringen aldrig jag lämnar det åter i andra delen av refrängen följer ju dåligt svenska ordföljdsregler. Och förunderligt, intet och gärden som återfinns i vers två är trots allt inte de mest användbara orden i svenska språket.
Sara Lövestam är författare och föreläsare.
Under hösten har jag haft det stora privilegiet att en gång i veckan undervisa några asylsökande och skyddsbehövande hbtq-personer i svenska språket. Jag tackade ja till uppdraget på en premiss: Att vi kunde göra det till en kör.
Som första låt valde vi I folkviseton, med text av Nils Ferlin. Det är låten som börjar så här:
Kärleken kommer. Kärleken går. Ingen kan tyda dess lagar
men dig vill jag följa i vinter och vår, och alla min levnads dagar.
Jag ville använda sången för att den alltid älskades av eleverna jag undervisade i mitt tidigare liv som sfi-lärare. Men den här gången var den hela undervisningens utgångspunkt – allt vi gjorde utgick från denna sångtext, och nu vill jag berätta vad som får mig att misstänka att Nils Ferlin intagits av en andraspråksundervisande ande när han skrev den.
Något av det allra första vi tränar är ljuden, framför allt vokalerna som skiljer sig från vokalerna i andra språk. Och se där, sju av våra nio vokalbokstäver finns redan i sångens första rad! Några korta vokaler och några långa, så att vi får öva på den saken. Men inte nog med det: De två första orden illustrerar vackert systemet med mjuka och hårda vokaler. K:et i kärlek blir mjukt på grund av det efterföljande ä, medan k:et i kommer blir hårt på grund av o.
Vad betyder då kärleken, som vi både sjunger och uttalar i talkör tills det sitter? Jo, det vackraste av allt. ”Love”, översätter någon till engelska. Förvisso, men love på svenska är ju kärlek. Vi talar om kärlek jämfört med kärleken, och grundlägger ett exempel att återkomma till när vi så småningom ska träna mer på bestämd form. ”Vad betyder kärleken”, frågar en senkommen elev. ”The love!” ropar tre munnar i kör.
För att börja greppa syntaxen gör vi enkla meningar: Huvudsatser som innehåller ett kort subjekt och ett kort predikat i presens, som han sover och vi studerar. Eller kärleken kommer och kärleken går! Kommer och går, två vanliga verb som man får användning för redan första dagen i ett nytt sammanhang: Kommer du nästa vecka? Nu går vi hem.
”Det går knappt att tala i presens utan att även använda verb i infinitiv”
Efter presens tassar vi in på infinitiv. Det går knappt att tala i presens utan att även använda verb i infinitiv (bara i denna mening finns det fyra), och därför behöver man börja hantera de två formerna relativt tidigt. Infinitiv används i två vanliga konstruktioner: Efter hjälpverb (som i jag vill sjunga), och tillsammans med att (som i jag gillar att sjunga), där hjälpverbskonstruktionen är den både vanligaste och enklaste. Och titta! Efter de två föredömliga satserna med verb i presens, kärleken kommer och kärleken går, följer ingen kan tyda dess lagar. Hjälpverb med infinitiv! (Tyda är visserligen inte ett av våra mest använda verb – men betyda används i klassrummet i parti och minut.)
Efter att ha jobbat med singular – kärlek och kärleken – är det nu läge att börja med plural, som oerhört lägligt också finns i satsen ingen kan tyda dess lagar.
Tidigt talar vi också om pronomen, och nu behöver vi börja skilja på subjekt och objekt. Vi går igenom jag och mig, du och dig, vi och oss etcetera. När det gäller syntaxen är det dags för svenskans specialitet omvänd ordföljd; Att subjektet och det första (finita) verbet ”byter plats” när satsen inleds med något annat än subjekt. Till exempel säger vi ”nu studerar vi” och inte ”nu vi studerar”.
Denna information behandlar vi samtidigt som vi läser vidare i sångtexten – och nu kommer en kluring: Dig vill jag följa i vinter och vår. Vem följer vem? Svaret kan bara den som greppat grunderna för objektsformer och omvänd ordföljd!
Ja, ni ser ju! Har Nils Ferlin studerat grammatisk progression i svenska som andraspråk, eller är han en reinkarnerad andraspråksdidakt? Nej, jag lutar åt att han tillfälligt besattes av ett sfi-lärarspöke, som gav upp framåt halva första refrängen. Formuleringen aldrig jag lämnar det åter i andra delen av refrängen följer ju dåligt svenska ordföljdsregler. Och förunderligt, intet och gärden som återfinns i vers två är trots allt inte de mest användbara orden i svenska språket.
Sara Lövestam är författare och föreläsare.
