Sällan superlativ som haglar

I dag tänkte jag dryfta en grammatisk term som få vet vad det är, men som många ändå använder för att de tror att de vet vad det är och som nästan alla förknippar med en viss typ av nederbörd. Just det, det är dags för superlativ!

Jag hör ordet i sportsammanhang, om vädret, i hippa videobloggar och i entusiastiska krönikor. Det är verkligen en term som brutit sig ut ur lingvistikens akademiska rum:

”Jättebra, superduktig, överbegåvad – superlativen haglar!” ”Den här kakan var verkligen övermäktigt god, den var supersmaskig, ja, superlativen haglar.”

Alla vet att superlativerna varken regnar eller snöar (att den korrekta pluralformen i bestämd form är superlativerna är i sig förbluffande med tanke på hur många som säger ”superlativen”). Men vad ÄR en superlativ?

Superlativ är formen som man får när man komparerar ett adjektiv så långt som möjligt. Bra – bättre – bäst = bäst är superlativ. Stickig – stickigare – stickigast = stickigast är superlativ.

Något som däremot inte är superlativ är orden i citaten ovan. Jättebra, superduktig, överbegåvad, övermäktigt god och supersmaskig är alla starkt laddade adjektiv, men komparationsmässigt står de bara i grundform (på grammatiska kallas grundformen för positiv).

Vad ska man säga då? Vad är det som haglar när man utbrister: ”Den här mannen är utsökt! Bedårande! Ljuvlig!”? Jo, som sagt, det är starkt laddade adjektiv. Men det är väl inte lika roligt att utropa ”De starkt laddade adjektiven haglar”, förstås.

För som jag alltid har sagt: det är roligare och mer tillfredsställande med en grammatisk term.

(Komparativen haglar.)

Sara Lövestam är författare och föreläsare.