Pärlan väntar stilla på nya tolkningar
Tove Janssons novellsamling Resa med lätt bagage från 1987, inleds med brevsviten ”Korrespondens”. I åtta brev uttrycker den inledningsvis trettonåriga japanska flickan Tamiko Atsumi sina känslor för Tove Jansson och hennes verk. Tamiko lär sig engelska och gör snart följande iakttagelse: ”Jag läser era böcker på engelska. På japanska är era böcker inte på samma sätt. Varför är det olika?”
Ja, varför är det så? För de initierade förefaller frågan förmodligen naiv. Språk är olika, och en översättning förmedlar originalets verklighet enligt de regler som målspråket har att erbjuda. I bästa fall växer det sistnämnda under processen och nya landvinningar görs. Men Tamikos fråga öppnar även för ett svindlande perspektiv ner i ett språkligt, bottenlöst hav – eller varför inte i en hatt!
Som i en annan text av Tove Jansson, nämligen muminromanen Trollkarlens hatt från 1948. Här placerar man ett lexikon med utländska ord som lock på en trollkarlshatt. ”Nu krullade lexikonet ihop sig mer och mer. Bladen började likna vissna löv. Och mellan dem, kröp alla de utländska orden och började kravla omkring på golvet.” Jag gillar bilden av orden som kryp. Det var så jag själv upplevde det kyrilliska alfabetet till en början, innan jag kom in i det och det i mig. I det initiala skedet är språket ett främmande element och översättningen blir ett försök att domesticera originalet utan att kränka dess integritet.
För att återgå till havet och anknyta till Tove Jansson en tredje gång, kan man se originalet som en snäcka. Den som man lyfter till örat för att höra havets brus. ”Vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?” frågar berättaren i bilderboken Vem ska trösta Knyttet? från 1960. Översättning är kommunikation åt flera håll. Det ankommer sålunda på översättaren att visa upp snäckan för världen, att lyssna noga, och att förmedla bruset inuti den enligt bästa förmåga. Men det är inte allt. Översättningen spolar iland snäckan på en ny språklig kust. Och kusterna är olika; somliga drabbas av markhöjning medan andra råkar ut för flod. Liksom landskapet förändras, förändras även språket oupphörligen. Det som var läsbart och nära för bara ett halvsekel sedan framstår i dag ofta som nattståndet och styvt. Otidsenligt och inte sällan lite löjeväckande. Plötsligt betyder grym något helt annat än det gjorde för tjugo år sedan och vart har blivit var.
Liksom språket i munnen och tiden, är inte heller översättningens språk statiskt. Det språkliga landskapet är föränderligt, och medan originalet ligger still som en pärla, strömmar nyöversättningarna till. Olika tider lyfter fram olika verk som klassiker. Alltemellanåt måste kanoniska texter göras begripliga för samtiden, som själv snart ska vara ett då. Bruset i snäckan tystnar inte och som vanligt lägger översättaren örat till och börjar berätta.
Janina Orlov är översättare från ryska och finska till svenska.
