Ord som drar iväg
Så har verbet lipa fått motsatta betydelser.
Bild: Istockphoto
Vissa ord kan nästan starta gräl, till exempel uttalet av kex, lakrits och paprika. Ett annat sådant ord är lipa men här är det betydelsen som kan röra upp känslor. I östra Svealand, Östergötland och nordöstra Småland betyder det ’räcka ut tungan (åt någon)’ men i landet i övrigt i stället ’gråta’.
Ordet finns inte i danska eller norska men har däremot en motsvarighet i ett lågtyskt lipen så det troliga är att det är inlånat i svenskan därifrån. Det finns också ett ålderdomligt svenskt ord lip som antagligen också är ett lågtyskt lån och som enligt Svenska Akademiens ordbok betyder ’utskjutande underläpp’ som uttryck för ’förakt eller missbelåtenhet’. Det gamla (men fortfarande enda) svenska dialektlexikonet av Johan Ernst Rietz från 1867 anger betydelsen av lipa som ’utsträcka nedre läppen med otillbörliga grimaser’.
”En utveckling till ett starkare uttryck”
Här har vi, menar jag, nyckeln till de två betydelserna i dagens svenska. Att skjuta ut underläppen kan man göra antingen om man är ledsen (därav uttrycket hänga läpp) eller för att retas med någon. Den första innebörden har utvecklats från ’att vara ledsen’ till ’att gråta’ medan den andra har gått från ’att föraktfullt skjuta ut underläppen’ till ’att räcka ut tungan’. I båda fallen en utveckling till ett starkare uttryck. Det lågtyska substantivet är för övrigt samma ord som engelska lip ’läpp’ vilket är besläktat med svenska läpp.
I södra Sverige där lipa betyder ’gråta’ har man motsatsordet grina ’skratta’. I norra och mellersta delen av landet betyder grina i stället ’gråta’. Här är den gemensamma grundbetydelsen ’dra isär läpparna, visa tänderna’ vilket man gör både när man skrattar och gråter. Både lipa och grina är alltså exempel på att ett ord utifrån en grundbetydelse kan dra iväg åt olika håll.
Staffan Fridell är professor emeritus i nordiska språk vid Uppsala universitet.
Vissa ord kan nästan starta gräl, till exempel uttalet av kex, lakrits och paprika. Ett annat sådant ord är lipa men här är det betydelsen som kan röra upp känslor. I östra Svealand, Östergötland och nordöstra Småland betyder det ’räcka ut tungan (åt någon)’ men i landet i övrigt i stället ’gråta’.
Ordet finns inte i danska eller norska men har däremot en motsvarighet i ett lågtyskt lipen så det troliga är att det är inlånat i svenskan därifrån. Det finns också ett ålderdomligt svenskt ord lip som antagligen också är ett lågtyskt lån och som enligt Svenska Akademiens ordbok betyder ’utskjutande underläpp’ som uttryck för ’förakt eller missbelåtenhet’. Det gamla (men fortfarande enda) svenska dialektlexikonet av Johan Ernst Rietz från 1867 anger betydelsen av lipa som ’utsträcka nedre läppen med otillbörliga grimaser’.
”En utveckling till ett starkare uttryck”
Här har vi, menar jag, nyckeln till de två betydelserna i dagens svenska. Att skjuta ut underläppen kan man göra antingen om man är ledsen (därav uttrycket hänga läpp) eller för att retas med någon. Den första innebörden har utvecklats från ’att vara ledsen’ till ’att gråta’ medan den andra har gått från ’att föraktfullt skjuta ut underläppen’ till ’att räcka ut tungan’. I båda fallen en utveckling till ett starkare uttryck. Det lågtyska substantivet är för övrigt samma ord som engelska lip ’läpp’ vilket är besläktat med svenska läpp.
I södra Sverige där lipa betyder ’gråta’ har man motsatsordet grina ’skratta’. I norra och mellersta delen av landet betyder grina i stället ’gråta’. Här är den gemensamma grundbetydelsen ’dra isär läpparna, visa tänderna’ vilket man gör både när man skrattar och gråter. Både lipa och grina är alltså exempel på att ett ord utifrån en grundbetydelse kan dra iväg åt olika håll.
Staffan Fridell är professor emeritus i nordiska språk vid Uppsala universitet.
