Nya medier behöver inte ge nytt språk
Att man leker med förkortningar eller hoppar över ord utarmar inte språket – så länge alla andra möjligheter att använda språket finns kvar. Språket har helt enkelt en långt större potential än den enskilda språkbrukarens repertoar.
När skolministern Jan Björklund säger att sms-språket ”tunnar ut” svenskan, blandar han ihop språkbruk och språksystem. Visst påverkas systemet på sikt av bruket, men en direkt och entydig koppling finns inte. Ingenting tyder på att bruket att sms:a begränsar språkets möjligheter.
Grammatiska förändringar sker inte över en natt. I själva verket kan alternativa uttryckssätt finnas sida vid sida under lång tid. I dag är det många som inte skiljer mellan var och vart, vi ser exempel på att den obestämda artikeln en utelämnas i sammanhang där den ”egentligen” är obligatorisk (som i massa problem), och det är uppenbart att unga är mer osäkra än äldre när det gäller användningen av de och dem. Men innebär det att var och vart kommer att smälta samman, eller att den obestämda artikeln på sikt kommer att försvinna? Det vet vi inte.
Vad som händer med språket är svårt att överblicka när man befinner sig mitt i utvecklingen – ingen har hela bilden. Var och en har sin egen utsiktspunkt. Somliga har bättre utsikt än andra, och bättre kunskaper att tolka det de ser. I brist på ett allseende öga gör forskaren så gott den kan. Samlar in texter, analyserar och jämför.
Men för att kunna uttala sig om tendenser i språkutvecklingen krävs det inte bara stora textmassor – texterna ska också vara representativa. Som bäst är de representativa för en tid, en genre, en grupp av språkbrukare. På avstånd ser vi helheten bäst. Det tog minst trehundra år för den obestämda artikeln en att etableras, och lika lång tid för den och det att ersätta han och hon för att beteckna något icke-levande.
En sak kan vi nog konstatera. Den forskare som om hundra år vill undersöka 2000-talets språkbruk har ett helt annat materialproblem än dagens forskare som blickar hundra år bakåt. Nätet är en offentlig åsiktsarena där inte bara kontrollen över innehållet är omöjlig att upprätthålla. I skärningspunkten mellan privat och offentligt, och mellan skriftspråkligt och talspråkligt, blir formvariationen stor. När färre yttrade sig i det offentliga livet, då hade forskaren, men också språkvårdaren, en lättare uppgift än i dag, när rösterna är många och olika.
