Nämen, så dåligt!
I vanlig ordning har många av oss varit sjuka under vintern. Vi blir dåliga av virus och bakterier. Ibland är de första symtomen obetydliga, men man känner att man nog är på väg att bli sjuk. Och det blir man. Så vad har hänt då – blev man sämre?
Som barn fick vi lära oss att man ska böja enligt regeln dålig–sämre–sämst, och den som undslapp sig varianten dåligare blev utskrattad. Men så var det någon språkligt bevandrad person för många år sedan som upplyste om att det faktiskt är tillåtet att säga både dåligare och dåligast när man syftar på hälsotillståndet. Det gjorde mig upprymd, men också lite retroaktivt förtörnad. Jag skulle ha klarat av att få veta sanningen redan på lågstadiet!
Så eftersom jag har varit lite krasslig skulle vi kunna uttrycka oss så här: Av alla sjuka journalister i Sverige är Staffan Dopping en av de dåligaste.
Det är väl finemang om det går att beskriva att en person har råkat i ett tillstånd av sämre hälsa utan att riskera att hela människan skildras som alltigenom usel! Tyvärr har Svenska Akademiens ordlista, SAOL, i de senaste upplagorna sorterat ut denna böjning av dålig. Det var obra, tycker jag.
Lika dåligt är det att vissa uttryck, som visserligen fortfarande står med i SAOL, sprider sig. Ordet nämen är enligt ordlistan en konjunktion, en vardaglig variant av nej, men. Jag lyssnade på en tv-intervju med en journalist som hade levt som hemlös i drygt en månad:
”Ville du väcka en tanke eller var det bara en story?” frågade intervjuaren.
”Nämen, jag tror att oavsett vilket reportage man gör så vill man att det ska väcka någon form av uppmärksamhet ...”
”Hur tänkte du om att sätta dig själv som en del av storyn?”
”Nämen, att sätta sig som en del av den här kontexten har jag väl varit lite allergisk mot.”
”Vad är riskerna med den metoden?”
”Nämen, risken tycker jag väl själv är att det kan bli en form av turistande.”
Det är väl idrottsvärlden som har skapat folkrörelsen ”vi inleder alla svar med nej eller nämen”? Ofta infinner sig en parodisk känsla när sportprofiler ombeds kommentera sina idrottsliga insatser i radio och tv; klichéerna brukar stå på rad och intervjun kan upplevas som ren ritual. Frågan är om någon verkligen lyssnar på vad svaret innehåller.
Nu verkar det alltså som om nej-ochnämen-sjukan har spritt sig till alla samhällets skikt och domäner.
Många gånger noterar jag först inte när ett ord eller en fras övergår från enstaka användningar till att bli ett ogräs som står i vägen för de betydelsebärande orden. När jag sedan blir medveten om att det har spritt sig kan det vara för sent!
En komiker som har fastnat för svenskarnas fäbless för nämenär nyzeeländske Al Pitcher, porträtterad i Språktidningen 9/2017. Han härmar vällustigt hur svenskar i ljusaste falsett reagerar om de får syn på en vän eller tidigare arbetskamrat som de inte har träffat på länge: Nämen!
Staffan Dopping är kommunikationskonsult och tidigare journalist, bland annat på Sveriges Radio.
