Måla försiktigt med tidsfärgen
Ju äldre man blir desto större språkligt bagage kånkar man på. En rik källa att ösa ur för oss översättare, en repertoar som har byggts på genom åren, i lager på lager, och i bästa fall släpper ifrån sig ord och fraser i den stund vi behöver dem. Så sker ju tyvärr inte alltid; man får ofta leta länge i sitt minne, och ibland räcker det inte till.
Visserligen kan det ur min avlägsna barndom dyka upp folkliga uttryck som sakramentskade unge och det var då för schangdobelt (som jag ännu inte har funnit användning för). Var så artig passade i munnen på en fjäskig expedit i Richard Yates 40-talsskildring Cold spring harbor. Dessutom är jag ganska säker på när jobbig respektive typ började komma i svang. Däremot har jag svårare att tidsbestämma okej och förstärkningsordet väldigt, båda överanvända numera, även av mig själv.
Vad gör man då för att fånga tidsfärgen i äldre litteratur? Mitt råd brukar vara: läs, läs läs. Böcker, tidningar, veckotidningar, och inte minst kåserier, där dagsaktuell jargong förekommer flitigt. Ett av mina roligaste researcharbeten gjorde jag inför översättningen av en pjäs från 1929 som vimlar av klatschiga, tidstypiska repliker. Jag hämtade inspiration ur kåserisamlingar av Hasse Z och Mollie Faustman, veckotidningar från året i fråga och en radiopjäs från 30-talet av Herbert Grevenius. Förtjusningen var så stor att jag fick tygla mig för att resultatet inte skulle bli en pastisch eller parodi. Eller vad sägs om följande axplock ur Grevenius pjäs? Fasligt, ruskigt, gräsligt, klämmigt, fiffigt, piffigt, alla gånger, alla tiders, ha tumme med dirren, tjingeling, mojar, grunker, raffa flicker ...
Ofta är det i dialogerna som tids markörerna är som tydligast, så också hos Richard Yates. Den novellsamling av honom som jag arbetar med just nu utspelar sig även den på 40-talet, och nyligen letade jag efter något lämpligt i Stieg Trenters deckare från samma tid. Ett och annat hittade jag – rena löjan till exempel. Bussig och kymig och donnor skulle också kunna fungera som markörer. Knepigare är det märkligt nog med enklare fraser, som really great. Toppen är för modernt, jättebra likaså, och jag funderar fortfarande på hur ofta jag kan använda väldigt.
På sätt och vis är varje översättning en rekonstruktion – av originalets alla otaliga kvaliteter, som rytm och klang, syntax och vokabulär – men bara delvis i historisk mening. Det är knappast möjligt att exakt återskapa en äldre tids stil och språkbruk. Snarare gäller det att härma försiktigt, frammana en illusion som en nutida läsare kan tro på. Illusion i stället för historisk rekonstruktion. Trolleri kanske.
