Jag ska sila snacket med min dotter
Varav hjärtat är fullt skriver fingrarna, eller vad det nu är som skriver. Mina språkspaningar har numera ofta att göra med Lilla E som är två år på det tredje, och pratar som en kvarn. Det sistnämnda är möjligen ett morsarv. Språkligt intresserade människor har roligare än andra i allmänhet; de får till exempel i regel ut mer av en så enkel sak som en normalt – det vill säga illa – korrekturläst meny. Men jag är övertygad om att de också får ut en extra dimension av att umgås med småbarn.
Alla som just har börjat prata är som bekant roliga av sig själva. När Lilla E får se en putell Famous Grouse-whiskey, och summerar den med ett enkelt ”Haha! Kuckliku!”, kan vem som helst uppskatta situationen. Men massor av annat är intressant bortom ”gamla tanter lägger inte ägg”-faktorn. Hur hon hör, till exempel, och hur hon tolkar ord till det närmast bekanta.
Jag har en beklaglig tendens att inte sila snacket när jag pratar med min dotter, jämfört med när jag bara pratar, vilket har fått mina kamrater att be mig prova att uttrycka mig som en seriös vuxen. Det var första gången barnet sade ”vådis” – gammal Stockholmsslang för ’vatten’.
När jag muntert i början av januari proklamerade att ”i dag, gumman, ska vi tjacka en pulka”, blev hon upprörd snarare än glad: ”Nej! Vi ska inte äta pulkan upp!” Detta leder dels till en kortare meditation över partikelverb, dels till en anledning att konstatera att hon är vanare vid käka = ’äta’, än tjacka = ’köpa’. Jajaja, jag ska börja tala ordentligt!
Och även om man har sagt det tjugo gånger förut om andras ungar är det intressant att hon talar som postnummerområdet och inte som mor och far. För Lilla E:s del gäller det framför allt vokalklangen. Vi bor i Solna, men även om det förra stycket ger vid handen att jag väljer mina ord som Jerry Williams så talar jag fortfarande i stort sett utspätt bergslagsmål. Lilla E:s far är inbiten dalkarl, komplett med akut accent på lejon och hallon. Hon själv pratar på e (”Va e de?”) så det står härliga till.
Över en natt erövrade hon adverb: ”de e vejkligen gott!”, ”nu e de nog slut”, ”de e kanske Mumin”. Från att ha kunnat säga gick, låg och så vidare började hon häromsistens på samma plötsliga vis att böja alla verb regelbundet: ”Jag gråtade och skrikade mammamamma och så komde du.” Hon kan dessutom svära rent tekniskt, vilket är fascinerande. Hon placerar alltså våra noaord på rätt sätt i sina egna sammanhang. Själva svordomarna tyglar vi här hemma i pörtet efter E:s ankomst, men emellanåt slinker det igenom en harang med ”jämmers”, ”faderullan” eller dylikt och barnet kan nu spontant skapa egna fraser typ ”har du sett på skam – det är ju Pippi!”.
Den språkliga aspekten är försumbar i det allmänt världsomvälvande i att få barn, men den finns där och jag är glad för den. Också.
