Grammatik har alltid varit roligt

Det finns en myt i det här landet som går ut på att grammatik är tråkigt. Det är därför journalister, sedan jag kom ut med boken Grejen med verb, har inlett sina intervjuer med frågan: ”Var det viktigt för dig att göra grammatik roligt?”

Jag har alltid stått svarslös inför den frågan. ”Alltså”, har jag stammat, ”grammatik är roligt. Jag behöver inte göra det roligt.”

Journalisterna har stirrat på mig med oförstående blickar. Jag har stirrat tillbaka. Avgrunden mellan den samhällsgenomsyrande föreställningen att grammatik är tråkigt och sanningen om grammatikens vederkvickande karaktär är … ja, avgrundsdjup.

Hur kommer det sig då, att så många i detta land betraktar grammatik som ett trist ämne? (Nu sitter kanske någon och undrar en helt annan sak, nämligen: Vad snackar denna människa om, vad kan rimligen vara så lattjo med adverb och pluskvamperfekt? Svaret kommer längre ner i texten.)

Jo, möjligen rör det sig om:

1. Sveriges språkdidaktiska historia. Under det tidiga 1900-talet var det ett himla fokus på språkets form. Man böjde latinska verb för glatta livet; att kunna ett annat språk var att kunna dess grammatiska system. Frampå 1930-talet höjdes röster emot denna syn, då man upptäckte att folk som lärde sig ett språk i skolan ändå inte kunde tala det. In kom Lev Vygotskij med teorier om lärande i sammanhang, på 1960-talet kom språkbadsmetoden – att lära sig ett språk genom att omges av det – och senare kom till exempel Stephen Krashen med teorin att språkinlärning går ut på att begripa och göra sig förstådd. Pendeln svängde, och i slutet av 1900-talet hade det blivit omodernt, kunde rentav betraktas som bakåtsträvande, att tala om språkets form.
2. Synen på grammatik som regler. Många verkar se grammatik som de ser på lagboken eller körkortsteorin: en samling krångliga regler som bestämmer hur vi ska bete oss, eller – i det här fallet – använda orden. Kanske har grammatik använts för att slå en i huvudet när man blandar ihop de och dem, kanske har man avfärdats som debattör på nätet för att man har ”dålig grammatik”. Klart man blir avog och börjar tro att grammatik är överhetens sätt att sätta dit en. Eller så tillhör man den andra skaran, den som behärskar alla regler och använder dem för att sätta dit andra. Då gillar man vanligtvis reglerna lite mer …
3. Terminologin. Presens, pluskvamperfekt, preteritum, de är svåra att lära sig för de låter inte som några andra ord vi har omkring oss. Eller jo, enligt min radiokollega Annika Lantz låter preteritum som en genital kroppsdel. Men ni förstår.

Jag brukar visa en bild av ett korsstygnsbroderi, när jag är ute och föreläser. Det föreställer en tomte och en katt, och tittar man bara på ena sidan är det bara det man ser. Vänder man på det, däremot, så ser man hur det är gjort. Där fästes tråden, där drogs den för att det skulle bli ett korsstygn på framsidan. Där skarvade man och där drog man tråden över tre rader för att slippa fästa.

Så ser jag på grammatik. Det är inte regler, det är den hemliga baksidan av språket, som avslöjar hur allt hänger ihop. Ingen lagstiftare har bestämt att vi i svenskan måste sätta verbet på andra plats i huvudsatser och att adjektivet måste kongruera med substantivet. Det är sådant vi bara har gjort, och en dag kom ett gäng grammatiker och upptäckte det. Aha! Det verkar som om man alltid har subjekt och verb i en svensk mening! Aha! Det verkar som om sin i objektet syftar på subjektet medan hans syftar på någon annan!

Vi (och våra förfäder) har gjort språket. Sedan har vi upptäckt vad det är vi har gjort.

I en parentes ovan lovade jag att återkomma till varför grammatik är kul. Om det inte redan framgått (vem gillar inte ett hemligt, stort system som gäller alla människor?) så följer här ett par raska argument:

• Utan grammatik skulle vi inte ha en civilisation. Hela grunden till att vi människor har lyckats konstruera bilar och symaskiner, konstbevattning och internet är att vi haft sätt att kombinera våra ord till fraser och satser så att andra har förstått de komplexa idéer vi har velat förverkliga.
• Terminologin är kanske ovan, men den är också kul! Om man inte roas av de genitala associationerna till preteritum och klitisk partikel, så kan man väl ändå inte värja sig mot sådant som nollallomorfer och parasitiska gap?

”Nollallomorfer!” utbrister jag igen, tills journalisten tveksamt skriver upp det. Myten kring den tråkiga grammatiken är stark. Men jag som åkt runt med den här boken och pratat grammatik med läsare över hela landet ett tag nu, jag vet att vi är många som inte har gått på den. Vi delar kärleken till nominalfraser, satshierarki och presenssystem, och vi vet att ingen behöver ”göra grammatiken rolig”. Det har den alltid varit.

Sara Lövestam är författare, föreläsare och sfi-lärare.