Från qvinna till kvinna

I år är det 200 år sedan Sophie Adlersparre föddes. Vem sa du? Sophie Adlersparre. Kallades Esselde. Ringer inga klockor? Nåväl, du är inte ensam om att ha dålig koll på henne – hon är en av Sveriges riktigt stora doldisar. Trots att mycket av vad hon satte i gång finns kvar och spelar roll än i dag. 

Esselde föddes in i en mycket fin familj men när hennes pappa dog utfattig befann sig plötsligt hon, hennes syster och mor i ett mycket svårt läge. Liksom många andra olyckssystrar på den tiden, eftersom såväl högre utbildning som dom flesta yrken var stängda för kvinnor.

Att förändra detta sakernas tillstånd skulle bli Esseldes livslånga kamp. 

Hur lyckades hon med det? Ja, utöver att vara en idéspruta och organisatör av guds nåde hade hon ytterligare en värdefull talang för en kvinna med ambitioner: språkbegåvning.

Kvinnor ansågs underlägsna män i nästan allt. Visst, kvinnorna kunde få vara bra på kärlek och känslor, men styrkan, modet, intelligensen var reserverade för männen. Det gjorde det lätt att argumentera för att det var männen som skulle styra i samhället och vara familjens överhuvud.

Men språket – det var ändå kvinnans domän. Att kunna konversera på svenska, tyska, franska och kanske engelska, att kunna uttrycka sig i skrift och dessutom ha en läslig och vacker handstil: allt detta ansågs både lämpligt och kvinnligt. Mycket av den tidens ganska knappa utbildning för kvinnor gick ut på att odla dessa talanger – dom krävdes av en blivande maka och mor.

Och här excellerade Esselde. Vid fyra års ålder kunde hon läsa. Som tonåring var hennes stora passion att läsa och skriva. Som vuxen blev hon en stilsäker skribent och hon behärskade såväl franska och tyska som engelska.

Men denna begåvning borde naturligtvis bara användas inom hemmets fyra väggar och i sällskapslivets salonger. Att ge luft åt egna tankar i offentligheten var inte att tänka på. En kvinna skulle ”tiga i församlingen” som Bibeln dikterade. Så rädd var Esselde att kallas ”blåstrumpa” – dåtidens skällsord för påstridig feminist – att hon som ung hellre brände upp vad hon skrivit än visade det för någon.

Men att skriva under pseudonym gick ju bra. Så när hon och en väninna startade Sveriges första kvinnotidskrift – Tidskrift för hemmet som senare blev Dagny och därefter bytte namn till Hertha – gjordes det utan att avslöja redaktörernas namn. Tidskriften blev en succé och efter några år vågade dom gå ut med sina identiteter.

Esselde hade funnit sitt kall: qvinnofrågan, som den stavades på denna tid. Och hon nöjde sig inte med en tidskrift: hon startade skolor, lånebibliotek och var med och grundade Fredrika Bremerförbundet, Handarbetets vänner och Röda korset.

Språkförmågan fortsatte att komma till nytta. Den lät henne inspireras av utländska tidskrifter, översätta litteratur, att åka på studieresor till andra länder. Hon kunde skriva ledarartiklar och där lägga fram argumenten tydligt och klart, hon kunde komponera föreningsstadgar och hon kunde skriva tiggarbrev när så krävdes.

För att ge också andra kvinnor möjlighet att försörja sig och verka med pennans hjälp startade hon en renskrivningsbyrå. ”Arbetet utföres endast af fruntimmer, hvilka hittills, inom alla de olika grenarne af Byråns verksamhet, lyckats fullgöra detsamma till arbetsgifvarnes fullkomliga belåtenhet.” Detta gav mängder av skönskrivande kvinnor inkomster.

En liten plump i protokollet är det kanske att renskrivningsbyrån i företagshistorien omtalas som det första bemanningsföretaget i Sverige. En plump i protokollet men också ett talande exempel på hur språket inte bara kan användas för att frigöra utan också för att osynliggöra kvinnor och deras arbete.

Ett kanske roligare språkligt exempel är att Esselde tog kvinnorörelsen in i moderniteten när svenskans stavning långsamt reformerades. Så fick tidskriftens läsare ta klivet från qvinna till kvinna. Sista numret av tidskriften 1888 skrev om qvinnofrågan medan första numret 1889 skrev om kvinnofrågan. 

Hon hade också näsa för skrivtalang hos andra. Ellen Key, som skulle bli en av 1900-talets stora pedagoger, fick god övning genom skrivuppdrag för tidskriften. Victoria Benedictsson brevväxlade hon med och introducerade i Stockholms litterära kretsar. Selma Lagerlöf fick konstruktiv kritik och pengar så hon kunde skriva klart Gösta Berlings saga.

Esselde var en av kvinnorörelsens stora igångsättare.  Den som läser på det allra minsta om kvinnohistoria ser hur hon står bakom det mesta som hände under den där tidiga perioden innan rösträtten.

När hon påbörjade sin gärning var det som en av få qvinnosaksqvinnor i ett starkt patriarkalt Sverige. När hon avslutade den var hon spindeln i ett nätverk av kvinnorörelsekvinnor som arbetade hårt för att Sverige så småningom skulle bli ett av världens mest jämställda länder.

Men utan hennes stora språkliga skicklighet hade det inte gått. Språket var nyckeln. Med fiffigt och strategiskt bruk av det kunde hon låsa upp den stängda dörren ut i offentligheten, och när hon baxat upp en liten glipa se till att många medsystrar kunde följa med henne ut i friheten. Det är hon värd att minnas för så här 200 år senare.