Ett farväl till kalasbyxan

Vid mitt senaste besök på min stamkrog upptäckte jag med förfäran att min favorit, zucchini-pommes frites med basilikakräm, försvunnit från menyn. Varför?

– Det var så många som frågade efter sötpotatis-pommes frites, och då måste något annat tyvärr utgå från menyn, förklarade servitrisen urskuldande.

Grinigt beställde jag sötpotatis-pommes frites i stället och muttrade ”kulturskymning” tyst, så att hon inte skulle höra.

En annan sak som får mig att gubbmuttra är när det knackar på någon försäljare som föreslår att jag ska riva ut mitt fina och praktiska 1950-talskök med sneda skåpsluckor och sätta in något nytt anskrämligt som de just i dag erbjuder 20 procents rabatt på. Eller när det vackra traditionsenliga Luciamorgon på tv ska hottas upp genom att något fult modernt inslag slängs in!

Saker som vi tycker är goda, vackra och välfungerande försvinner eller förändras. Och det gäller inte bara matfavoriter, heminredning och luciafiranden, utan också vårt språk. Ingen säger längre ehuru, transparang eller kalasbyxor. Allt oftare ser man kommer utan att – det kommer bli bra, skriver folk. Såväl ungdomar som journalister våldför sig på språket nu för tiden genom att bryta mot regler och använda ord på nya felaktiga sätt, åtminstone om man ska tro rapporterna som strömmar in till Språket i P1.

Måste det vara på det här sättet? En ganska snabb analys av historien ger ett svar som är lika kort som deprimerande:

Ja.

Faktum är att en av få riktiga konstanter i mänsklighetens historia är att våra kulturella uttryck är i ständig förändring. Språkliga uttryck och regler, liksom mattraditioner, inredningsstilar och ritualer, kan inte existera i en fast form. De är nämligen egentligen inte något som fysiskt finns, utan snarare något vi tar i bruk och därigenom ständigt skapar.

Varje dag pratar och skriver vi. Det följer av sannolikhetslära om inte annat att en människa inte säger exakt samma uppsättning ord och meningar i dag som hon sa i går.

Vi möter nya ord och uttryck genom att läsa och lyssna. Vi träffar nya människor. När vi gör det kommer vi – framför allt om vi gillar de nya människorna – att börja prata mer som de. Konvergent ackommodation kallas det. I att bygga upp en gemenskap ingår att utveckla en samtalsstil som ingår just i denna gemenskap, vilket gör att vissa uttryck kommer att bli mer frekventa än i de samtal vi hade med andra personer för fem eller tio år sedan.

Dessutom börjar vi prata om nya ämnen, för vi kan ju inte ha exakt samma konversation som vi redan har haft.

Men genom att vi skapar och utvecklar denna vi-känsla, och har nya konversationer om nya ämnen, följer också att språket divergerar. Dels divergerar vi från oss själva, genom att vår språkliga erfarenhet ständigt byggs på, även om det sker så gradvis att vi knappt märker det – och långsammare ju äldre vi blir. Men framför allt divergerar vi från andra, särskilt från dem som är längre bort från oss själva. För de utvecklar ju också egna vi-känslor och språkgemenskaper, som då kommer att ha drag som skiljer sig från våra.

På kort sikt syns denna konvergens och divergens i att vi får en variation i språket, framför allt mellan olika grupper av språkbrukare som inte umgås så mycket.

Denna variation ger upphov till vad som också verkar vara en konstant i mänsklighetens historia, nämligen en irritation över andras dåliga och konstiga språkbruk. Ett av de kulturella uttryck som det ter sig just i dag är insändare i dagstidningar och bildandet av Facebookgrupper. Där kan deltagarna stärkas av den där härliga vi-känslan som uppstår när man får beklaga sig inför stöttande likasinnade.

På lång sikt ger variationen upphov till en mer stadigvarande förändring, när olika varianter vinner eller tappar mark. Vår grammatik förändras genom att vi förenklar och omtolkar. Regler, som att ett pluralt subjekt kräver ett pluralböjt verb (vi skola i stället för vi ska), upphör helt att gälla. Ord och uttryck tillkommer och försvinner.

Allt som är levande är i ständig rörelse. Att vi är omgivna av liv innebär också att vi ständigt är omgivna av död. Men hur ska vi finna tröst ställda inför detta brutala faktum? Att alla de former vi älskar och känner igen är på väg mot död eller oigenkännlighet?

Ett sätt är att glädjas åt att vi, liksom allt annat mänskligt, också ska dö en dag. Då kan de få sitta där med sina fula nyrenoverade kök, sitt bristfälliga språk och sina degenererade luciafiranden!

Ett annat sätt är att tänka mindre på döden och vända blicken mot livet. Försöka att inte reflexmässigt avfärda de nya formerna, utan försöka vänja sig vid dem. Ibland går det fortare än man tror. De där sötpotatis-pommes fritesen var faktiskt inte var så pjåkiga. I ärlighetens namn var jag nog lite trött på zucchinivarianten.

Ylva Byrman är doktorand i nordiska språk vid Göteborgs universitet.