En svensk parasit KAN vara generös

änk om vi skulle se vänligt på dubbelsupinum. Jag vet att det är svårt, våra fördomar mot dubbelsupinum sitter djupt och färgar vår syn på omvärlden. Men tänk om vi skulle försöka!

Dubbelsupinum, för den som tillfälligt glömt det, är när man sätter två verb i supinum efter varandra, så här:

Jag hade velat haft mer tårta.

Både velat och haft står här i supinum, och alla som läser den här tidningen frivilligt vet att det är fel. Det heter jag hade velat ha mer tårta. Vi använder effektivt våra kunskaper om dubbelsupinum (tillsammans med särskrivningar och ordet interjuv) för att sortera in människor i bildade och obildade, åtminstone om vi tillhör språkpoliskåren.

Terminologin vi använder om dubbelsupinum är rent fientlig. Antingen kallar vi företeelsen för kontaminering och insinuerar att det första ordet i supinum har smittat det andra. Någonstans anas en rädsla för att supinum ska sprida sig ännu längre, att vi ska tappa kontrollen över supinum, att ordbruksministern ska behöva stå i presskonferenser och rekommendera oss att skriva våra ord med två meters mellanrum.

Eller så kallar vi det parasitiskt supinum. Då är det plötsligt det andra ordet i supinum som är den onda. Det har försänkt sina huggtänder i det första stackars supinumverbets mjuka hals och livnär sig nu på dess livsmust, dess stolthet, dess möjlighet att stå i supinum. Vem vill ha ett parasitiskt verb i sin mun?

Trots denna smutskastning av dubbelsupinum, har det inte gjort oss något. I själva verket bidrar det till svenska språkets särart – dubbelsupinum förekommer inte i särskilt många språk! Det är inte heller något nytt påfund; faktum är att det har funnits i svenska språket i hundratals år. I Olaus Petri krönika från 1500-talet står det: Annars hadhe the wel tå kunnet taghet honom in. I en annan 1500-talskrönika, av Peder Schwartz: Her Göstaff hade wehll welat skaffat honom thet yppare och betre hade warit. Anna-Lena Wiklund skriver i sin artikel ”Dubbelsupinums eventuella föregångare” om ”sporadiska förekomster av en konstruktion som liknar parasitisk supinum redan under den yngre fornsvenska perioden”.

Nu är ord som parasitisk och kontaminering etablerade inom språkvetenskapen, och jag vill förstås inte bråka. Men tänk om språkbruket hade tagit en annan riktning, och dubbelsupinum etablerats som det korrekta när språkvetare och normbildare under de senaste seklen slagit fast vad som är fint och vad som är ”lägre stilnivå”!

Tänk om vi hade kallat företeelsen för generositet, och i grammatikorna beskrivit det som att det första verbet i supinum givmilt delat med sig av sin förmåga att stå i supinum – det räcker till alla!

Jag säger inte att det första verbet i supinum är Jesus, men likt hur han delade bröden och fiskarna så att de till sist födde tusentals människor, kan ett enda generöst verb i supinum räcka till en hel radda: Jag hade velat börjat försökt bakat en ny tårta.

I en annan värld hade vi alla kunnat sett på dubbelsupinum med andra ögon.