Det skulle vara coolt att böja bra

”Ett brat år.” Sfi-eleven ser prövande på mig. Jag berömmer hans slutledningsförmåga; grundläggande regler om kongruensböjning leder till slutsatsen att bra böjs brat i neutrum. Ändå gör vi inte så, med adjektivet bra och ett litet antal andra adjektiv som är mer eller mindre oböjliga.

Till dessa hör bland annat kul, lila, rosa och, skulle många säga, orange, ball och cool. Lila och rosa kan inte ens kompareras: Vi säger inte att något är lilare eller rosast, trots att vi kan säga att något är blåare eller rödast.

Ofta när ett ord har oregelbunden böjning är en god gissning att det är mycket gammalt. Ju äldre ord, desto större chans att det böjs enligt ett nu föråldrat system, att dess böjningsformer förvanskats eller att två olika ords böjningsformer lierat sig med varandra.

När det gäller dessa adjektiv, som i någon mån saknar böjningsformer, har de en helt ­annan sak gemensam: Inget av dem är ett arvord, det vill säga inget är ett adjektiv som hängt med sedan fornnordiskan.

De flesta är lånord – cool kom in från engelskan på 1900-talet, bra från italienskans bravo via tyskan runt 1600-talet, orange, lila och rosa från franskan (ibland via andra språk).

Ball och kul är också nya adjektiv i det svenska språket, men inhemska och med snåriga etymologier. Kul härstammar möjligen från romani, men enligt en annan förklaring från det under en kort period populära uttrycket ”det går som kulan i luften”. Ball har enligt somliga sitt ursprung i den italienske fascistledaren Italo Balbo, vars kraftfullhet och manlighet lär ha varit orsaken till att riktigt fräcka saker på 1930-talet kunde kommenteras med ”det är Balbo”. Men enligt dia­lektlexikon användes ball innan Balbo blivit stor nog att manövrera flygplan såväl som fascism, och man måste därför famla efter ursprung i både fornnordiskans balder (’djärv, modig’) och den mer prosaiska genitala associationen.

Medan kul fortsatte vara oböjligt, fick både ball och cool så småningom en kongruensböjning. Inte till en början! ”Det är ball att köpa hos Domus” ­proklamerades i en annons 1967, när någon reklammakare hade kommit på idén att snacka med kidsen på kidsens vis. ”Det är cool” kan vi läsa i dagstidningar ännu på 2020-­talet, trots att ordet kon­gruensböjs på bred front i talspråk och i sociala medier (och på andra ställen i samma dagstidningar), och i en intervju från 2023 säger Carola att fansen tycker att ”det är ball när rösten spricker”.

Men runt 1970-talet började böjningarna ballt/balla och strax efter coolt/coola att etablera sig. Först trevande, som när man i Dagens Nyheter 1979 skrev att ”Westerberg fick lugn på folket genom att mycket coolt (kan det heta så?) utreda situationen”. Meningen illustrerar tydligt behovet av en neutrumböjning, eller kanske snarare adverbböjning (vi gör ju vanligtvis våra adjektiv till adverb genom att förse dem med -t), eftersom ordvalet cool här skulle ha syftat på Westerberg som person snarare än hans tillvägagångssätt.

Bra följde inte samma väg. För att ordet slutar på vokal? Nå, det gör slö och fri också – enligt deras böjningsmönster skulle bra böjas bratt/braa. Kan det vara så att vi, åtminstone historiskt, inte haft behov av (eller rekommenderats) att böja bra till en särskild adverbform, då vi haft adverben väl och gott att svänga oss med? Texten är cool – du skriver coolt. Texten är bra – du skriver väl.

Detta skulle dock inte förklara böjningsmönstret hos kul. Varför känner vi kollektivt inget behov av att prata om att någon spelade kult eller hade kula idéer, när vi samtidigt bestämt oss för att tala om balla skor och att någon blinkar coolt med ena ögat?

Teorierna kring ordens oböjlighet är varierande, och handlar gärna om deras användning som adverb genom historien. Om detta bryr sig min sfi-elev föga. När han väl förstår att bra inte böjs i några sammanhang är hans lättnad påtaglig. Nu behöver han bara hitta ett sätt, förklarar han, att aldrig behöva använda något annat adjektiv än bra.

Så nu vet ni det, om ni träffar på en riktigt positiv kille. Misstro honom för all del inte, men ha i bakhuvudet att det kan handla om ­kongruensböjningen!

Sara Lövestam är föreläsare och författare.

Läs fler krönikor av Sara Lövestam:
Släkten är inte värst i svenskan
Ord som ger en ny syn på världen
På spåret med tågmodellen