Då och nu går hand i hand

Beställ Språktidningen!
Prenumerera | Lösnummer | Digital prenumeration

"Det hade varit kul”, svarar en människa på min fråga om vi ska träffas och grilla.
”Men?” frågar jag.
”Va?” svarar människan. ”Nej alltså, jag är på!”
Polletten trillar ner. Jag har att göra med en kreativ variant av tempusförskjutning.

Tempusförskjutning inträffar när man talar om något hypotetiskt eller irreellt. Det kan röra sig om konditionalis (något som endast inträffar under förutsättning av något annat), som i meningen om jag hade svans skulle jag vifta på den nu, eller om önskningar, som jag önskar att du var här. Eftersom det är artigare att önska än att begära, använder vi ofta liknande formuleringar i artighetsfraser: ”Skulle du kunna hjälpa mig?” ”Jag skulle gärna grilla med dig i morgon.”

Tempusförskjutningen går ut på att vi liksom uttrycker de här formuleringarna ett tempussteg bakom resten av språket. I exemplet med svansen står de finita (tidsböjda) verben i preteritum (dåtid): hade och skulle. Ändå använder vi det för att uttrycka något i nutid, där vi i vanliga fall skulle ha använt presensformer. Se här, hur väl preteritumformerna passar in i en berättelse som i övrigt står i presens:

Åh Leif, jag är (presens) så glad att se dig.
Om jag hade (preteritum) svans skulle (preteritum) jag vifta på den nu!

Vad skulle hända, om man lät de finita verben i konditionalis stå i presens, som resten av texten? Jo, då skulle den se ut så här:

Åh Leif, jag är så glad att se dig. Om jag har svans ska jag vifta på den nu!

Det låter ju lite underligt. I det här fallet låter det som om jag är osäker på huruvida jag har en svans. I andra meningar kan presensformer i en konditionalismening låta som om man talar om framtiden, som i det här exemplet:

Om jag är vaccinerad letar jag upp en orgie.

För att den meningen ska kunna syfta på (en alternativ) nutid, behöver de finita verben stå i preteritum i stället:

Om jag var vaccinerad skulle jag leta upp en orgie.

Eller kanske konjunktiv, om man har chansen! Förr i tiden slängde man sig hejvilt med konjunktivformer som finge och gåve, men i dag är det framför allt vore som är det verb i konjunktiv som fortfarande används:

Vore jag vaccinerad skulle jag leta upp en orgie.

Skriver man en berättelse i preteritum måste man ta tempuset ännu ett snäpp bakåt. Kombinationen var+skulle leta blir då
hade varit+skulle ha letat:

Jag drev runt på gatorna, en orolig själ i en pandemidrabbad värld. Jag var rastlös, hungrig. Om jag hade varit vaccinerad skulle jag ha letat upp en orgie.

Men – och här kommer lite av en poäng – många använder samma formulering för konditionalis i nutid! Se här, så idiomatiskt normalt detta låter:

Jag är så trött på isolering nu. Om jag hade varit vaccinerad skulle jag ha letat upp en orgie.

Ibland kan alltså samma formulering för konditionalis användas i både en text i presens och en text i preteritum. (Det hänger ihop med att pluskvamperfektformen hade fått är preteritum av perfektformen har fått, och då konditionalis i nutid beskrivs med hjälp av preteritumformer är det pluskvamperfekt som gäller om man dessutom vill ha en perfektiv aspekt. Denna förklaring står inom parentes för att den som får huvudvärk av den inte ska känna ett tvång att försöka begripa den.)

Så varför besvarar folk frågor som ”vill du följa med och grilla?” med det kryptiska ”det hade varit kul”? Kanske för att vore/skulle vara och hade varit används nästan synonymt i andra sammanhang, som i konditionalis. Alltså: Både vore och skulle vara används traditionellt i artighetsfraser – ingen höjer på ögonbrynet åt det vore kul eller det skulle vara kul. När då skulle vara, vore, hade varit och skulle ha varit ofta används synonymt i konditionalis, kan de uppfattas som synonyma även i artighetsavseendet.

Hur långt kan detta gå, undrar förstås vän av ordning nu. Vid en helt vanlig inbjudan, ska man förvänta sig att få jakande svar som ”det skulle kunna ha varit trevligt”? Tja. Det skulle i alla fall inte ha kunnat förvåna mig.