Smart sätt att få antal ord rätt
Felaktiga särskrivningar ska inte belönas, menar Einar Korpus.
Debatten om särskrivningar har pågått länge i Sverige. Är det okej att skriva körsbärs blomma, te ceremoni och samuraj krigare? Det finns de som intar en nästan militant hållning till fenomenet, medan andra är mer liberala. Oavsett ståndpunkt kommer det nog som en överraskning för de flesta att formellt felaktiga särskrivningar kan fungera som metod för att bli godkänd på en akademisk uppsats.
Under läsåret 2016–17 fick studenterna på en kurs vid Göteborgs universitet i uppgift att skriva en kortare uppsats om japanskt kultur- och samhällsliv. Uppsatsen skulle skrivas på svenska och var värd 2 högskolepoäng. Den skulle vara på 1 600 ord i typsnittet Times new roman, 12 punkter, med radavståndet 1,5. Och den fick inte vara längre än fem sidor.
Studenterna lämnade in sina uppsatser. Efter någon vecka blev en av dem kontaktad av läraren. Uppsatsen var bra till innehåll och språk, och med sina fem sidor även tillräckligt omfattande. Däremot innehöll den bara 1 300 ord, inte 1 600 som det stod i instruktionen. Uppsatsen kunde alltså inte godkännas. Ytterligare 300 ord måste in.
Här uppstår ett dilemma. Det går inte att skriva ytterligare 300 ord utan att göra våld på den andra delen av instruktionen: att inte skriva mer än fem sidor. Och innehållet var ju redan godkänt, liksom språket. Fanns det över huvud taget något sätt att lösa detta problem?
Det gjorde det. Studenten inkom med en ny version, som var precis samma text, rent innehållsligt. Den var fortfarande cirka fem sidor lång. Den nya versionen omfattade dock det efterfrågade antalet ord – i kraft av ungefär 300 nytillkomna särskrivningar.
Uppsatsen skickades in. Det gick några dagar. Sedan kom beskedet: uppsatsen var godkänd.
Här finns det anledning att reagera. Det är oroväckande att en uppsats full av felaktiga särskrivningar, men i övrigt identisk med en tidigare version, plötsligt anses hålla måttet. Ännu mer alarmerande är att en universitetslärare kräver in en komplettering och sedan struntar i att läsa den, vilket rimligtvis är vad som har hänt här.
Det hela blir till ett ärende där Institutionen för språk och litteraturer vid Göteborgs universitet får ge sin syn på saken. Prefekten skriver att uppsatsen efter komplettering motsvarar kraven, samt att examinatorn har godkänt den. Inget regelbrott har skett, och ärendet föranleder därmed inga ytterligare åtgärder.
Då återstår just reglerna. Även om en felaktig särskrivning i sig inte behöver vara ett särskilt allvarligt problem, kan ingen på allvar tycka att det är bra med regler som öppnar för möjligheten att använda sådan särskrivning som metod för att få en uppsats godkänd. Det bör dessutom vara reglerat att studenter vid svenska universitet kan förvänta sig att lärare läser deras inlämnade texter innan bedömning görs. Det ska inte räcka med att läraren har hittat fram till funktionen ”Räkna ord”.
Detta är rent allmänt en pinsam historia för universitetet. Förutom det är den ett exempel på hur illa det kan gå när regler inte hänger samman med ett innehåll utan är just bara – regler.
Einar Korpus är universitetslektor i svenska vid Göteborgs universitet.
